Med anledning av artikeln i HN den 17/11 om Bengt Hackberg och hans syn på utplantering av varg i Svenljunga, vill jag påminna om vad som hände den 9 mars 2008 när varg härjade i Falkenbergs kommun.

En gård i skogsbygden, som höll ett antal nötkreatur ute på en stor vinterbeteshage med tillgång till ekonomibyggnaderna, fick tre djur rivna, varav en kalv hittades i stort sett helt uppäten, en kviga som var kraftigt uppäten och en stor kviga av kraftig köttraskorsning. Denna kraftiga kviga hade blivit angripen i en svacka intill en träddunge, varefter hon sprungit utmed ett taggtrådsstängsel som löpte utmed en stengärdsgård. Under flykten hade hon rivit av hår från sin krulliga päls på varje taggtrådsknut och slagit i och rivit ner ett antal gärdsgårdsstenar under sin flykt upp på höjden i riktning mot hemmet. Uppe på höjden inom synhåll från gården hade hon dukat under och vargarna hade ätit ca 30 kilo kött på huvud och hals. Länsstyrelsens rovdjursspårare tillkallades och infann sig tillsammans med en veterinär.

DNA-prov togs, men detta redovisades aldrig. I augusti efterlyste jag i egenskap av ombud myndighetens rapport. Först den 21 augusti utfärdade rovdjursspåraren följande myndighetsintyg:

”En kalvförande ko hittas död i en hage intill en gärdsgård. Kalven är mer eller mindre borta från jordelivet. Enstaka skelettdelar finns kvar. Kossan är i förhållandevis gott skick vad gäller förruttnelse. Kroppen avflåddes. Inga bitmärken efter carnivorer kunde hittas. Äten delvis av räv samt kråkfågel (runt i anus samt nackpartiet). Blödningar kunde konstateras på vänster sida, från länd till hals… Trubbigt våld. (Orsakat av stötarna mot gärdesgården, min anm.)

”Veterinären är ganska övertygad om att skadorna orsakats av kons Bregottkollegor. Efter avsökning av hagen kunde inga vargspår hittas. Enligt djurägaren har han mist en ko i februari månad utan att kontakta oss.” (Länsstyrelsens Dnr 282-14082-8.)

Veterinären skrev i sitt intyg att skadorna var orsakade av ”artfränder”. Man kan fråga sig vilken utbildning veterinären har när hon i ett tjänsteintyg intygar att nötkreatur skulle bita ihjäl och äta upp varandra?

Hackberg kan inte se annat än att vi kan klara det, när betydligt mer tätbefolkade länder kan klara av att ha betydligt större vargstam.

Bengt Hackberg tycks inte ha någon som helst förståelse för hur människorna i glesbygden upplever rädsla för vad som kan hända främst barn, men även husdjur och boskap.

Även om halländska veterinärer och rovdjursspårare tycks tro att nötboskapen är ena baddare på att bita ihjäl och äta upp varandra, så lär nog människorna i andra länder, där det finns varg, vara förundrade över de ovan uppräknade tjänstemännens rovdjurskunskaper och idisslarnas anatomi och vilka släkten som tillhör ”carnivorerna”. (Karnivor = köttätande djur, rovdjur. Idisslare = växtätare.)

Med hänvisning till ovan redovisade vargangrepp blir det djurägarna och miljövårdarna som får betala, med djurförbud som följd, vilket Bengt Hackberg medverkat till i ovan redovisat fall.

Guy Allan Svensson