Annie Wernersson vill Bojkotta Israel nu och ”anser det vara mycket enkelt att välja sida i konflikten” och frågar vilken sida jag tar. Mitt svar blir följande:

Varför ska man ”sätta press” med bojkott på den part som vill skriva under ett fredsavtal och låta den part gå fri som säger nej till alla förslag? Tidigare bojkotter har dessutom till största delen drabbat palestinska arbetstillfällen, och det är främst svaga och utsatta människor som drabbats.

Varför åker inte Annie Wernersson som fredsaktivist på studiebesök till Sderot, Ashkelon eller Beer Sheva i Israel och upplever den dagliga osäkerheten för israeler (judar och araber) att komma hem med livet i behåll – och gör det med samma kärlek till hotade människor som man har till dem man påstår ständigt trakasseras av judiska bosättare, apartheidbehandlas eller beskjuts vid israeliska vägspärrar?

Att jämföra Israel med Sydafrika är ett grovt övertramp.

Det bor 1,3 miljoner palestinier i Israel. De har hus, arbete och rösträtt. I Israel lever judar sida vid sida med andra nationaliteter, religioner och kulturer. Varför skulle då inte judar kunna bo på Västbanken och varför skulle inte svenska företag såsom H&M, Ikea, Ericsson och Assa Abloy kunna verka där och ge arbetstillfällen till både judar och palestinier?

Sett till flyktingströmmar är det fler judar som tvingats från sina hem undan förtryck än palestinier. Skillnaden är att judarna getts medborgarskap och möjlighet att bygga sina liv. De har skyddats av folkvalda makthavare som inte skott sig på svenska biståndspengar och skyllt sina tillkortakommanden på främmande stat.

Israels regering har sökt alternativa vägar för att förhindra terrorister från Västbanken att ta sig in i israeliska städer. Liksom alla regeringar är Israels regering förpliktigad att skydda sina medborgares liv. Därför en säkerhetsbarriär.

Barriären annekterar inget territorium till Israel. Den är inte heller ett försök att markera någon framtida gränslinje. Den mark som används för att upprätta säkerhetsbarriären tas i anspråk för militära syften, och är inte konfiskerande, den förblir ägarens egendom. Barriären har visat att den uppfyller sitt syfte: Den räddar liv. Terrorismen tar liv. Barriären är återkallelig, men ett liv taget av terrorism förblir oåterkalleligt.

Man pekar på hur de närboende palestinierna drabbats, vilket de givetvis har. Men förlorade betesmarker, förstörda olivlundar eller längre väg till skolan och jobbet kan väl inte ens med Annie Wernerssons svenska blå ögon få väga tyngre än israeliska liv? Eller kan de?

FN:s generalförsamlings resolution 181 från 1947 säger att det brittiska mandatet ska fördelas mellan en judisk och en palestinsk stat med Jerusalem som gemensam huvudstad under FN:s mandat. Judarna godkände resolutionen och utropade sitt Israel som självständig judisk stat 14 maj 1948. Men Israel har också reservationslöst godkänt att även en palestinsk stat skulle bildas. Trots det bildades ingen. Varför?

Nyckeln till områdets problem ligger i svaret på denna fråga: Varför bildades inte en självständig palestinsk stat samtidigt med Israel 1948? Vilka har förhindrat detta – då och senare – och varför? Det palestinska folket vill ha ett ärligt svar på frågan.

Berndt Ekström