Omvärlden bojkottade Hamas sedan de vunnit valet 2006 därför att organisationen inte levde upp till kraven på icke-våld, erkännande av Israels rätt att existera och respekt för ingångna avtal. Men det gör inte Israel heller, skriver Wernersson – varför bojkottas det inte då?

Men det är inte samma sak. Israel respekterar inte Hamas med nuvarande inriktning (terrororganisation, enligt EU) men har inte palestiniernas utplåning på dagordningen.

För Israels utplåning ivrade däremot häromdagen Jerusalems stormufti, palestiniernas högsta religiösa auktoritet, med anledning av Hamas 47-årsdag. Konflikten är alltså inte symmetrisk, motståndarna är i detta grundläggande avseende inte lika goda kålsupare. Hur kan Wernersson bortse från denna avgörande olikhet?

Wernersson beskriver också hur diskriminerad Israels palestinska befolkning är. Men situationen är såvitt jag vet den, att de palestinska medborgarna i Israel till övervägande del har sina sympatier hos Israels omgivande fiender.

Är det då snarare inte ett stort mått av tolerans som visas dem, även om de inte har full jämställdhet med judiska israeler?

Tänker man sig den motsatta situationen, att ett muslimskt grannland hade haft en judisk befolkning på 20 procent kvar efter kriget 1948, hur länge hade den förblivit vid liv? Vi vet ju vad som hände. De judar som bodde i arabländer då fick fly hals över huvud. Man kan alltså beskriva Israels behandling av sin palestinska befolkning på ett helt annat sätt än vad Annie Wernersson gör.

Det är hela tiden dessa dubbla måttstockar som tillämpas på Israel och dess fiender. Det är alltid vad som fattas i hundraprocentig demokrati och människorätt i Israel som påtalas. Att den omgivande muslimska världen har föga av detta överhuvudtaget, slätas över.

Ändå medgav Annie Wernersson i en tidigare artikel, att med israelisk militär kände hon sig trygg. De får inte göra vad som helst. Just det. Begrunda och dra några slutsatser.

Jan Sture Neuman