Vid årsskiftet sänktes momsen på livsmedel som intas på restaurang från 25 till 12 procent, d v s den nivå som sedan länge gäller för andra former av livsmedelsinköp. Effekterna av åtgärden har debatterats både före och efter ikraftträdandet. Den politiska oppositionen kritiserar sänkningen trots att man så sent som i den senaste valrörelsen själva föreslog en sänkning. Man vill använda pengarna till andra saker än det man kallar sänkt ”krogmoms”.

Skälet att använda ordet ”krogmoms” är uppenbart. Man vill ge intryck av att sänkningen gynnar dem som har råd att ”gå på krogen”. Samtidigt använder kritikerna ofta argumentet att de pengar sänkningen kostar kommer att hamna i giriga restaurangägares fickor och således inte kommer gästerna till godo. Håkan Juholt, som visade sig vara skickligare som retoriker än som beskrivare av verkligheten, sade t ex att det är viktigare med utbildning än sänkt pris på Toast Skagen på krogen.

Tiden efter årsskiftet ägnade sig många journalister åt uppgifter om olika restauranger sänkt priset eller ej. Resultatet var skiftande. Vissa restaurangkedjor och enskilda restauranger hade sänkt priset, flertalet uppgavs inte ha sänkt.

Den snabba slutsatsen i tidningsrubrikerna blev att reformen misslyckats. Naivt! All erfarenhet säger att det behövs avsevärt längre tid för utvärdering.

Skälet för att sänka restaurangmomsen är att det på sikt ska bidra till att minska den alltför höga ungdomsarbetslösheten. Det var också det argument oppositionen använde i valrörelsen. Detta kan ske på olika sätt. Ett av dem är ökad omsättning via sänkta priser. Ett annat är ökad omsättning genom högre kvalitet. Ett tredje är att ägare av familjeföretag kan använda ökade marginaler för att ge sig själva lite fritid genom en anställning.

Hur den ökade sysselsättningen uppstår varierar alltså starkt beroende på olika förutsättningar i olika restaurangföretag. Den vanligaste formen av restaurangägare är en hårt arbetande egenföretagare med lång arbetstid och låg lönsamhet. Verkligheten ligger således fjärran från retorikernas bild av kapitalistiska girigbukar. Verkligheten är också betydligt mer mångfasetterad än den socialistiskt förenklade bilden att alla är likadana.

Min slutsats är därför att vi alla är betjänta av att avvakta med att beskriva reformen med överdrivna, förhastade omdömen som succé eller fiasko. När den väl ska utvärderas i valrörelsen 2014 genom påverkan på sysselsättningen bedömer jag att effekten kommer att vara positiv.

Rolf Kenneryd