För en tid sedan reflekterade journalisten Per Fält i HN över Falkenbergs innerstad, dess nutid och framtid. Han är undrande över hur mottot att ”viktiga värden i staden värnas” uppfylls av politiker och tjänstemän. Per Fält är en av de s k tunga samhällsreportrarna på HN vilket reflektionen också visar.

Min mer historiska reflektion är att Per Fälts njutbara Storgatspromenad hade varit mindre njutbar utan en märklig persons insatser, den på 1960-talet och framöver verkande stadsarkitekten Carl Estmar och hans närmaste efterföljare. Historia behöver inte vara 100 år, det kan ibland räcka med 50.

Carl Estmar stoppade, om jag fattat rätt, mycket av rivningstrenden i Falkenbergs innerstad under moderniseringens/industrialiseringens tid då Falkenberg gick från småstad till växande industristad i framför allt jordbruksnära branscher.

Som person var Carl Estmar rund och pompös, exklusiv och religiös. Den från sidbenan nedfallande kolsvarta luggen förde han ständigt åt sidan med en kokett tvåfingrig gest. Hans blick bakom glasögonen (av numera åter modernt snitt) var svart.

Som lärare i byggnadsutformning, d v s arkitektur, för oss blivande byggnadsingenjörer på Tekniska gymnasiet i Halmstad, var han formell och torr som fnöske när han föreläste om köksinredningar och andra delar av byggstandarden.

Han övergav, till åtminstone vår förvåning som byggteknister, sin arkitektbyrå i Halmstad och blev istället stadsarkitekt i Falkenberg omkring 1964 om jag minns rätt. Lärarjobbet på Tekniska gymnasiet behöll han.

Hans föreläsningar började parentetiskt innehålla idéer om att bevara gamla byggnader (Gamla stan) i Falkenberg. Även på Skrea landsbygd borde Hallandslängor bevaras från ut- och ombyggnader, trots trängande utrymmes- och standardbehov (t ex wc). Stora torg i Sveriges landsortsstäder förfulades genom rivningar och byggande av Domusvaruhus, Systembolag och socialkontor runt torgen.

En gäng skeptiska och auktoritetsfientliga tonåringar lyssnade snällt under lektionerna. Vi var däremot rivningsbenägna.

Carl Estmar hade det nog motigt, men han var stark i sina övertygelser (bevarandet, arkitekturen som historia och konst och övrig fast tro) och lyckades ganska bra, kanske p g a att antalet glada amatörkommunalråd var färre då och respekten för sakkunskap var större inom stadsbyggande, skola o s v, än vad den är i dag. Enligt dagens allmänna opinion gjorde han en mycket uppskattad insats, i den mån den är känd som hans.

Hans knep på Stortorget var att förändra det Per Fält kallar för ”rumsligheten” på torget genom att göra två små torg av ett stort, genom att dela rasket i mitten med en byggnad; att skala ner och förmänskliga. Byggnaden, som förföll fysiskt och verksamhetsmässigt, är nu riven.

Torget har nu förvandlats till den öken som Carl Estmar ville dra ner till mänsklig skala. I ökenkanten står två grå lådor i skokartongsarkitektur. Är avsikten att alla ska känna sig som Nils Karlsson Pyssling? Torget är anskrämligt och ser ut som Knalleland i Borås eller Ullared.

Det lär inte bli bättre, men jag hoppas att jag har fel.

Den nyaste stadsarkitekten har i kommunens propagandablad (med omslagsbild) uttalat sitt starka gillande av skokartongarkitekturen. Det är tur att det som är bevarat är bevarat, av en dåtida konservativ som idag kan ses som radikal. Och den dåtida obstinate tonåringen tänkte bara …

… att Per Fält för njutning får hålla sig till Storgatan.

Håkan Swärd