Yngve Sunesson vädrar i måndagens HN sina aggressioner mot såväl Lärarnas Riksförbund som utbildningsminister Jan Björklund.  Det ger en intressant, om än nedslående, inblick i hur tankarna går på ledarredaktionen på en tongivande centertidning.  Man frågar sig hur det kan komma sig att HN:s ledarredaktion tycks vara så inbitna motståndare till Alliansregeringens skolpolitik. 

Sunesson dömer ut lärarlegitimationsreformen för att den – hör och häpna – innebär att man ska behöva vara utbildad för att få utöva läraryrket. Man upphör inte att förvånas över att det är just läraryrket som regelbundet utsätts för dessa attacker. Varför förs aldrig diskussionen att glada amatörer ska få utöva även andra akademiska yrken, som psykolog, sjuksköterska, läkare, ingenjör?

Läraryrkets attraktionskraft är idag svag. Det är ett stort samhällsproblem att antalet sökande till lärarutbildningarna är alarmerande lågt. Den typen av förakt för lärarutbildning som Sunesson ger uttryck gör det dessvärre än svårare att ändra på det.

Sten Hagberg

Svar direkt:

Nej, jag är inte negativ till lärarlegitimation – om den verkligen blir en garanti för goda pedagoger. Men att med automatik och, som hittills, utan reell prövning ge alla som har gått en lärarutbildning legitimationen, utan bedömning av den reella kompetensen och lämpligheten, samtidigt som duktiga lärare med många års erfarenhet men utan fullständig formell utbildning förvägras den, innebär inte att respektera läraryrkets krav – och det lär inte heller höja läraryrkets status.

Att vara en bra lärare innebär inte bara att ha den formella kompetensen. Men det verkar vara det som Lärarnas Riksförbund är ute efter och som Björklund accepterat. Därför är det bra att kravet på lärarlegitimation nu skjuts upp så att en bedömning av verklig kompetens, inte bara pappersmeriter, kan göras.

Yngve Sunesson