Att ge en dator till alla elever från årskurs sex, En-till-en, har fått oönskade konsekvenser. Idag finns det inga restriktioner när det gäller hur eleverna ska använda datorerna på lektionstid. De kan gå in på Facebook, Youtube, onlinespel, mejl m m och gör så! Skolarbetet störs av en strid ström av ovidkommande information.

En sådan stimulusdriven uppmärksamhet leder till att hjärnans arbetsminne tvingas processa information som är irrelevant för lektionens uppgift. Inlärningen, d v s att flytta över kunskapen från arbetsminne till långtidsminne, hämmas eller kommer i värsta fall aldrig till stånd.

Vi tänker oss att en elev har fått en uppgift av sin lärare, strax kommer det ett mejl där eleven bjuds in att deltaga i ett evenemang. Strax därefter får eleven muntligt av en kamrat veta att någon på Facebook har kommenterat en händelse och då namngivit vår elev.

Låt oss anta att vår elev är studiemotiverad. Hon bestämmer sig för att inte ge respons på inkommande stimuli, trots det kommer hennes arbetsminne att bearbeta den. Hur går det då med uppgiften? Förmodligen inte så bra. I vårt exempel har vi utgått från en studiemotiverad elev. Vad blir resultatet om vi istället utgår från en elev som är mindre motiverad eller en som helt saknar ambitioner när det gäller skolarbete?

Tillgången till sociala medier under lektionstid gör att elevernas kunskapsinhämtande blir lidande och möjligheten att öva upp inlärningsförmågan likaså. Den studiemotiverade förstår dock när det är lämpligt att stänga datorlocket eller logga ut från Facebook och kommer därmed att klara sig. De övriga däremot drabbas hårt.

Många elever går i gymnasieskolan för att alla andra går där, inte för att de är studiemotiverade. Intresset kan dock väckas om inlärningsklimatet är det rätta.

När En-till-en gick av stapeln höstterminen 2011 arrangerade skolförvaltningen en studiedag i Sparbankshallen. Den nya skoldirektören invigningstalade och representanter från Bun närvarade. Lärarna uppmanades av huvudtalaren att använda sociala medier under lektionerna. Det sades uttryckligen att Facebook var ett lämpligt nätverk att använda.

Under en inspirationsföreläsning i Falkenberg den 28 november upprepades detta budskap. På min fråga till kommunfullmäktige 17/1 2012 om vad de ansåg om att elever använder Facebook under lektionstid svarade Buns ordförande att de inte lägger sig i den saken. Det finns med andra ord inga begränsningar i användandet av sociala medier under lektionerna såvida inte den enskilda skolan bestämmer sig för det.

Peder Skrivares skola har inte gjort det. Återstår då för den enskilde läraren att sätta stopp, vilket är en omöjlig uppgift om klimatet i övrigt är tillåtande. Det går inte att hålla koll på 32 dataskärmar samtidigt som du försöker organisera en givande undervisning.

Den enda policy som Peder Skrivare har är den som gymnasiechefen förmedlade på en personalkonferens i augusti, nämligen den att ”eleverna har rätt att ta med sig datorerna till varje lektion och eleverna har rätt att föra anteckningar i dem varje lektion”. Har vi inte en mer restriktiv policy än så när det gäller En-till-en så sätter vi krokben för oss själva när det gäller att skapa ett bra inlärningsklimat.

Frågan borde diskuteras i Bun, på skolförvaltningen, i skolledningsgrupperna och bland lärare och elever i för respektive grupp lämpligt forum. Därefter måste ett beslut komma, för så här kan vi inte ha det.

Det finns olika sätt att lösa problemet, ett skulle kunna vara att helt enkelt blockera Facebook och Youtube i lektionssalarna. Ett traditionellt nyliberalt argument emot en sådan lösning är att individen/eleven som spiller bort sin tid får skylla sig själv, men då ska den som argumenterar så betänka att det inte bara är de datormissbrukande eleverna som drabbas. Hela inlärningsklimatet i klassrummet påverkas. Allas, även den studiemotiverades, inlärning påverkas.

Ibland möts man av motargumentet att detta är något nytt, man vänjer sig. Det skulle i så fall vara den stora faran, att vi vänjer oss vid att betrakta skolan inte i första hand som en plats för att inhämta kunskap och öva upp sin sociala förmåga i verkliga livet utan som en digital mötesplats, där det är vi vuxna som tillhandahåller de digitala verktygen.

Samuel Ödmann