Som vanligt avslår den borgerliga majoriteten en motion som handlar om vår gemensamma välfärd och hur den kan upprätthållas och utvecklas – för de boende såväl som för dem som arbetar i välfärden. De skryter vitt och brett om hur omtänksamma de är, hur väl de vill med välfärden och hur de är det enda existerande arbetarpartiet. Återigen har man bevisat hur tomma dessa ord är.

Det är häpnadsväckande vilken arrogans och nonchalans man uppvisar i debatten om riktlinjer för bemanning i äldrevården. När man påvisas exempel på fel och brister i äldrevården, så är det ”låg sanningshalt i påståendena”, och ”inte trovärdigt”. Undertecknad blev till och med varnad från talarstolen av Christofer Bergenblock (C), att jag ska se upp med vilka sanningar jag framför i fullmäktige!

Så lite respekt har man alltså i den borgerliga majoriteten för hur personal, anhöriga och boende har det ute i äldrevården. Så lite respekt har man för rätten att tala i fullmäktige. Så lite respekt har man för människor som försöker göra en insats för att fel och brister i omsorgen ska minimeras, att man vill sätta munkavle på dem som har synpunkter, och på politiker som framför dessa.

Samtidigt som man själv vill tysta kritiken uppvisar man förvåning när jag påtalar att personalen ute i verksamheten hotas med repressalier, och till och med uppsägning, om de vågar yttra sig negativt om sin arbetsplats. Ett fullständigt verklighetsfrånvänt beteende som bidrar till att förstärka tystnaden i äldrevården. Men jag måste tyvärr säga att jag inte är förvånad.

Motionen som behandlades i fullmäktige under en två timmar lång debatt, syftar till att ge riktlinjer för hur en grundbemanning inom äldrevården i kommunen skall se ut, samt att dessa riktlinjer även skall gälla som rättesnöre vid eventuell upphandling av privat äldrevård.

Personalen som arbetar i kommunens äldreboenden gör ett fantastiskt jobb med de små resurser de har. De går på knäna, men gör trots det ett mycket bra arbete. De lider, inte bara fysiskt, av att inte kunna göra sitt jobb bättre på grund av att de är underbemannade. Man sätter inte in vikarier om någon blir sjuk, man fyller inte vakanser om någon slutar eller går i pension, man ska hela tiden effektivisera och spara pengar.

De äldre lämnas utan tillsyn, får vänta på hjälp, skadar sig, tvingas upp på morgonen och tvingas i säng på kvällen. Den uppdatering av kvalitetskrav och basutbud som Socialnämnden röstade igenom 28/6 2011 ser bra ut på pappret. Men det är bara papper med luddiga texter.

Vad är närhet i texten ”personal ska finnas i de boendes närhet under hela dygnet”? Är det den som behöver närheten, eller är det den som ska ge närhet som bestämmer ordets betydelse? Vad innebär utan dröjsmål i texten: ”Personalen ska utan dröjsmål kunna ingripa vid larm samt ha den regelbundna tillsyn som krävs utifrån de boendes behov”? Dessa två frågor ville inte Socialnämndens ordförande Lena Andersson svara på.

Kommunfullmäktige i Stockholms stad tog i budget 2008 beslut om att ge Äldrenämnden i uppdrag att utreda bemanningen vid demensboenden. Slutsatsen från den studien är att det faktiskt är relativt enkelt att hitta riktlinjer för lämplig bemanning i äldrevården. Det är underligt att ”Västkustens Kreativa Mittpunkt” som ska styras av ”nytänkande, framåtanda, kunskap och mod”, är så förändringsfientlig, bakåtsträvande, okunnig och feg så snart det handlar om den gemensamma välfärden och dem som arbetar i den.

I Vänsterpartiet reserverade vi oss mot fullmäktiges beslut att avslå motionen. Samtidigt vill vi påpeka och understryka det skrämmande och samtidigt beklämmande uppförandet som Bergenblock uppvisade då han varnade mig för vilka sanningar jag framför i fullmäktige.

Freddy Jensen