I Falkenberg är ett stort stadsbyggnadsprojekt aktuellt i Kv. Hjulet, ett förslag som väcker frågor. Men låt mig först erinra om ett par i miljöhänseende dystra ”affärer” några årtionden tillbaka.

1960 blev Asea, senare Glasfiber, innehavare av ett stort stycke mark längs Ätrans östra sida. De som minns Gröningen kan inte annat än beklaga att man från kommunens sida tillät en så ”felaktig placering” av en stor industrianläggning. 15 år senare var det dags för nästa olyckliga ingrepp: nu fick Vin & Sprit tillstånd att uppföra en bunker i betong vid Ätrans inlopp, bokstavligen på havsbotten. Tydligen avstod man även vid detta tillfälle att ur miljösynpunkt pröva bättre lösningar. Vem trodde den gången att dessa företag inom blott några få decennier skulle lämna Falkenberg. Två natursköna områden hade ödelagts, detta så mycket sorgligare som Falkenberg marknadsför sig som en attraktiv sommarstad. Hur dessa markområden skall tas om hand i framtiden är en öppen fråga. 

Ärendenas hantering i dessa två fall bör väcka till eftertanke. Positiva aspekter av nyetableringar skall dock inte underskattas: under gynnsamma omständigheter ett utvecklat näringsliv, ekonomiska vinster och förbättrad arbetsmarknad. Men man bör ha fantasi nog att inse eventuella konsekvenser och i varje enskilt fall söka den optimala lösningen.

Uppfattningen om vad som är en skön och harmonisk stad ändrar sig över tid även om vissa värden är bestående. Förnyelse hör till dagordningen. Skall då platsen eller tiden vara avgörande? Ett nytt hus bland äldre behöver inte vara fel. Med blick för Genius loci, platsens själ, kan i bästa fall helhetsbilden förstärkas. Men hur förhåller det sig med det fem våningar höga bostadshuset vid Tullbron, invigt runt 1970? Vid denna plats, en av Falkenbergs vackraste, är orden ”felaktigt placerad” ånyo giltiga.

I Falkenberg finns många fina hus, inte minst en träbebyggelse av högsta klass. I detta avseende fogar sig staden till en rad andra i vårt land, t ex Eksjö, Hjo och Nora, alla dock med tydligare trähuskaraktär och med en uttalad ambition att bevara denna liksom, vilket är viktigt, en måttfull skala.

Tillåt mig erinra om ett dagsfärskt ärende i Falkenberg, det Rosquistska. Hur kommer kommunen att hantera detta? Alla hus har en historia att berätta. Låt denna väl bevarade fastighet få påminna om en tid som gått förlorad vid Sandgatan, i dag ett i stora stycken arkitektoniskt sargat stråk.

Men större saker är i görningen. På dagordningen står Kv. Hjulet med såväl om- som på- och nybyggnad inskrivet i programmet. En översiktsbild ger anledning till oro, ett klart hot mot ”stadens karaktär som småstad”, den ”tavla” de kommunansvariga lyfter fram. Kommer detta affärs-, kontors- och bostadskomplex att ”öka Falkenbergs attraktionskraft”? Behövs fler gallerior? Snarare är det de äldre delarna av stadskärnan som är betjänta av nytt liv. En innehållslig torftighet breder här ut sig på bekostnad av variation och omväxling. 

Det ”är viktigt att stadens skala och karaktär inte byggs bort”. Hur stämmer detta överens med fem till nio våningar höga huskroppar, det mest fatala i projektet? Att platsen utgör en av stadens entréer räcker inte som motiv för svulstig retorik.

Höga hus väcker alltid debatt. Förespråkarna hävdar att de är uttryck för vår tid, stadsbilden behöver dessa markörer, ofta med symbolisk laddning. Stora eller små städer, för eller emot, argumenten är besläktade. Men varför bråka om blott (!) nio våningar? Följdfrågan är – på vilket sätt vill Falkenberg manifestera sig? Det är svårt att bygga städer, men man kan söka riktlinjer i det befintliga stadsmönstret. Det borde vara självklart att välja en skala som är i harmoni med staden i övrigt.  Låt kyrktornen förbli stadens landmärken.

Det handlar emellertid inte bara om höjd, även utformning i övrigt. Måtte arkitekt och byggherre noga studerar stadens särdrag – det bästa från olika perioder. Falkenberg har av tradition en ljus färgskala: trähus i glada kulörer, men också vita och grå, och material som puts och rött tegel. Det är inte fråga om en pastisch utan god ny arkitektur på gammal grund, som staden och dess invånare kan känna sig stolta över.

Hjördis Kristenson