Jag kan bara instämma i Ingalill von Hebels debattinlägg, HN den 8.5, ”Området söder om Ätran är uppskattat av oss boende”. Tallskogen planterades av en klok och förutseende folkskolelärare tillsammans med elever för att binda sanden och förhindra sandflykt. Det är viktigt att behålla den här typen av trädridåer och strandängar för växt och djurlivet och inte minst för boende i området.

Det är det här området som fastighetsföretagen planerar att exploatera först. Området som ligger närmast havet och Ätran anses vara det mest attraktiva området och det är den exploateringen som utgör det största hotet mot Falkvarvs framtid med tanke på miljöbalkens bestämmelser om buller.

Säger miljöförvaltningen att bostadsbyggande inte är förenligt med varvets verksamhet då skall man lyssna med stora öron på miljöförvaltningen. De har kunskap och erfarenheter på området. Jag har själv suttit som ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden och med min erfarenhet delar jag deras uppfattning och oro. Det räcker att en boende på Södra Åstranden klagar för att det skall bli ett ärende och sedan måste varvet vidta åtgärder.

Jag förstår arbetarnas och ledningens oro på Falkvarv. En samexistens av varv och bostäder under sådana villkor är ett gungfly. För att driva ett varv måste man kunna planera långsiktigt. När inte ens politikerna i kommunstyrelsen är överens om tolkningarna av hamnutredningsbeslutet, ja då finns det anledning att vara orolig.

Jag slutar med att säga ”det gaur” att satsa på en levande hamn med båtar som kommer och går, med Falkvarv, Lantmännen och Falkenbergs terminal. Företag som ger sysselsättning och framtidstro och som tar vara på vårt strategiska läge vid havet. Det är lätt att bygga bostäder men det är svårt att bygga ett varv. Jag tycker att vi som falkenbergare kan vara stolta över att vi har en levande hamn. Hur många städer har det!?

Per Sjövall