Svenska språket håller på att bli lika platt som en plattskärm. Som relativt nyutbildad lärare oroas jag över det själlösa, på gränsen till döda, språk som många elever i gymnasieskolan uppfattar som riktig svenska. Många ungdomar riskerar att hamna i besvärliga livssituationer om förflackningen av språket får fortsätta. Språket är basalt och det är en inträdesbiljett till ett rikt liv.

I tidigare debatter angående språkutveckling kontra teknikens under, bra eller dåligt, har bland annat SMS-språket debatterats utifrån aspekten fördumning. Men jag vill ta diskussionen ett steg längre, till den psykiska hälsan.

Språket är basalt, äger vi ett ordfattigt språk kan vi inte kommunicera med andra optimalt, vi kan inte göra oss förstådda, kan inte försvara oss utan att slåss eller uttrycka alla våra känslor fullt ut och då kan vi inte heller läka oss själva, eller andra, när vi går sönder.

Efter fem år som lärare i svenska har jag lärt mig en ny sorts svenska; det heter de, var heter va, det lilla ordet att har försvunnit, jag är glad heter LoL, tack heter cred, och heter o, mycket heter mkt, något heter nåt, ta det lugnt heter chilla, och så vidare.

Dessa rumphuggna versioner av riktiga ord stannar inte i mobilen, de hamnar på papper!

Är detta frukten av att många ungdomar i dag lever i ett enda stort virvlande töcken av plattskärmar, mobiltelefoner, Ipodar (heter det så?) och andra pekmaskiner? Döda ting som man lever med och genom, snabba och effektiva apparater med vars hjälp man försöker att kommunicera, hitta sin identitet, skapa sig en verklighet. Bli bekräftad.

”Det plingar i telefonen – alltså finns jag”! En fulltständigt adekvat nytolkning av Descartes ”cogito ergo sum” som jag ser det.

IT-revolutionen har pågått i cirka 20 år och för varje år som går blir tekniken alltmer avancerad.

Att gå från bondesamhälle till industrisamhälle tog hundra år. Vad har nu det med ovanstående att göra? Jo, man kan fundera över hur anpassningsbara våra hjärnor, hjärtan och själar är, och vidare kan man fundera över hur snabbt vi kan anpassa oss till alla nyordningar. Hur lång tid behöver vi? Är det kanske så att något får stryka på foten i denna virvel? Uppenbarligen arbetar jag med något som i alla fall fått sig en törn på kuppen – språket.

Det finns en absolut sanning; ”det blir aldrig bättre än man tänker”, så är det. Att ungdomarnas språk förflackas kan kanske bero på att de inte tänker. Och att de inte tänker kan bero på att de inte hinner för att de är upptagna med annat. Hänga med kanske? Vara tillgänglig? SMSa kompisen och fråga ”vad gör du” tjugo gånger om dagen, eller spela krigsspel? Eller skicka små gula gubbar, smileys, istället för att uttrycka i ord vad man tycker och känner.

Det går för fort i dag, det finns inte tid till eftertanke! Om detta får fortsätta så sker inte bara en förflackning av språket. Känslolivet, empatin och förmågan att visa hänsyn och vara lyhörd inför andra åker med i denna malström av avveckling till intighet. Man ser inte, hör inte och talar inte, precis som de tre aporna. Man ger inget, får inget och känner inget på djupet.

Alla behöver ha tillgång till ett någorlunda utvecklat språk för att kunna må bra, kunna hantera ensamhet, oro och glädje, kunna sköta ett arbete och ingå i andra sociala sammanhang.

Vi tänker inte i gula smiley-gubbar, åtminstone inte ännu, vi tänker i ord. Tappar vi ord så tappar vi kontakt med både verkligheten och vårt eget inre. Hur ska det gå för våra IT-barn?

Li Hillker