Så har avtalsrörelsen 2010 inletts och cirka femhundra kollektiv-avtal skall omförhandlas. Avtalsrörelsen berör cirka tre miljoner eller 64 procent av Sveriges arbetskraft på 4,7 miljoner människor.

Först ut, med samma krav som vanligt oavsett konjunktur, var arbetsgivarsidan. Nollbud! Inga lönehöjningar! Sedan kom de stora fackförbunden med Unionen i spetsen, som tydligt markerade vad facken inom industrin (FI) har satt för nivå, nämligen 2,6 procents löneökning. Inte mer, men heller inte mindre. Anledningen är att FI och Unionen tar samhällsansvar.

Under lång tid i Sverige har det funnits en samsyn mellan parterna på svensk arbetsmarknad att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande, alltså sätta märket, nivån. Efter Industriavtalets tillkomst 1997 har detta också varit praktisk politik. Denna politik kallas ”i takt med Europa” och innebär att löneökningarna skall ligga i fas med löneökningarna i våra viktigaste konkurrentländer i Europa. För Europas vidkommande har arbetskraftkostnaderna för perioden 1998–2008 ökat med 3,5 procent per år.

När vi försöker hitta den optimala nivån för 2010 och kommande år tar vi i beaktande gällande inflationsmål, den internationella konkurrenskraften och vilken sysselsättningsutveckling vill ha. Vad gäller löneökningarna så kommer de inte att utgöra någon risk för en för hög inflation.

Arbetsgivarsidan har även andra krav inför kommande avtalsrörelse. Man vill att lönerna ska sättas ute på företagen. Varför man framför det som ett avtalskrav kan tyckas något märkligt, eftersom det är så redan idag. Lönerna sätts ute på företagen. Lönebildningen sker redan lokalt och på Unionens område, det vill säga inom hela den privata sektorn, råder individuell lönesättning efter prestation.

I allt väsentligt anför arbetsgivarsidan precis samma argument som alltid, även när de vet att de sparkar in öppna dörrar. De centrala avtalen innebär att alla medlemmar på företag med kollektivavtal får ta del av en minsta löneökning – detta är en del av konkurrensfrågorna – konkurrens på lika villkor! Arbetsgivarsidan vill att bara företag med god betalningsförmåga ska behöva höja sina anställdas löner och att det är arbetsgivaren själv som ska få bestämma om så ska ske.

Det är också viktigt att känna till att den nuvarande lågkonjunkturen och finanskrisen faktiskt är en efterfrågekris. Låt oss då inte förvärra vår arbetslöshet genom att ytterligare minska efterfrågan. Låt oss inte heller öka svårigheterna för företag och individer genom att driva upp realräntorna. Arbetsmarknadens parter måste ta sitt samhällsansvar och öka lönerna på företagen i Halland – även hos de företag som just nu har det tungt.

Industriavtalet har bringat Sverige ordning och reda vad gäller lönebildningen. Den stabilitet som uppnåtts vill vi värna, därför att den skapar reallöneökningar, gynnar en stabil inflationskontroll, vilket motverkar arbetslöshet, och innebär ett gemensamt ansvarstagande för svensk arbetsmarknad och svensk välfärd. Arbetsgivarsidan säger att de fortsättningsvis vill ha Industriavtalet, av nämnda skäl. Men då duger det inte att komma med nollbud.

Svenskt näringsliv och dess arbetsgivarorganisationer måste sluta skrämma företag och anställda med att de förlorar jobben om de inte går med på att inte höja sina löner – för det är då företagen och de anställda verkligen förlorar – och istället tillsammans med Unionen och facken inom industrin ta samhällsansvar.

Kjell Jansson

Per-Anders Larsson