Under större delen av 1990-talet tog den dåvarande regeringen en massa pengar från pensionärerna för att förstärka den då tomma statskassan.

Göran Persson ‑lovade ganska storvulet att alla som hjälpt till att sanera statens affärer efter 90-talskrisen skulle få pengarna tillbaka krona för krona.

Någon återbetalning till pensionärerna gjordes aldrig. Detta var ett svek som varken kan glömmas eller förlåtas av oss förorättade pensionärer.

Nu verkar det som att dagens regering håller på att begå liknande misstag. Alla politiker, som har några om än begränsade kunskaper vad gäller det nya från år 2003 gällande pensionssystemet, måste ha insett att med de väl kända och växande årskullarna av ålderspensionärer skulle systemet inte klara sin uppgift utan börja krackelera.

Ett system där intjänandetiden och avgifterna är oförändrade samtidigt som antalet pensionärer kraftigt växer är dömt att misslyckas om ingenting görs.

Den största bristen i systemet är följaktligen en mycket tydlig underfinansiering. Alla inblandade bör ha förstått denna brist, eftersom behållningen i pensionsfonderna sjunkit i betydande omfattning under de senare åren. Att systemet inte kraschat tidigare beror enbart på den extrema högkonjunkturen som rått.

Likväl sitter politikerna med armarna i kors och gör inte någonting åt bristerna. Politikernas passivitet kan ha olika orsaker. En kan vara att de helt enkelt inte är kapabla att regera. En annan kan vara att politikerna verkligen tycker att pensionärerna inte är värda bättre pensioner än dagens. Att regeringen anser det rättvist med de enorma klyftor som uppstått mellan olika samhällsgrupper under de senaste 15 åren.

Riksdagsledamöternas arvoden har nästan fördubblats medan pensionerna praktiskt taget stått helt stilla, för att från och med 2010 sänkas under flera år framöver för cirka 90 procent av alla ålderspensionärer.

Om ni politiker inte tycker att utvecklingen är acceptabel – varför i all världen gör ni ingenting åt den?

Två betydande förändringar som borde tagits beslut om för länge sedan är att höja avgifterna till pensionssystemet och även höja pensionsåldern.

Om exempelvis arbetstagarnas och företagens avgifter höjs med två procent tillsammans, betyder det en höjning från 16 till 18 procent i inbetalda pensionsavgifter och en ökning med över tolv procent i inbetalda kronor. (I procenttalen ingår inte avgiften till premiepensionen.)

Höjning av pensionsåldern betyder givetvis något färre pensionärer.

För arbetstagaren med 25 000 kronor i månadslön, som fått skattesänkning med cirka 1 700 kronor per månad inräknat det fjärde steget, torde 250 kronor i höjd pensionsavgift inte vara alltför svårsmält. För företagaren medför en procents höjning en liten konkurrensnedsättning på i första hand exportsidan.

De föreslagna förändringarna, vilka inte berör statskassan, kan vara en början på ett stort, nödvändigt reformarbete som bör startas omgående.

I september 2010 är det 1,8 miljoner ålderspensionärer som har rätt att rösta. Vi hoppas att alla utnyttjar den möjligheten och röstar efter sin egen övertygelse.

Sven Hägerborg