Almegas regionchef Anders Lenhoffs försök att likna de anställdas löner med skor haltar!

Låt oss snarare likna skorna vid företaget självt. Skorna kan inte gå själva, utan måste fyllas med något, vanligtvis fötter. Dessa fötter är de anställda. Om skorna är för små mår inte fötterna bra och skorna stannar i steget.

Alltför många företag försöker stoppa in fötterna i för små skor, med alltför slimmade organisationer och alltför låga löner. Som bekant gör för små skor ont efter ett tag och konkurrensförmågan minskar.

Almega undviker också att nämna sin förståelse för att löneavtalens nivåer är miniminivåer. På många företag ökar lönerna mer än minsta möjliga nivå, men alltför många företag väljer att enbart utge minsta möjliga nivå till sina anställda, trots att lönsamheten är god, vilket i skenet av 100 miljarder i utbetalade bonusar per år de senaste fem åren inte särskilt lockar till att överlåta till lokal lönebildning.

Almega menar att lönekraven puttar företagen över kanten och därmed går i konkurs. Unionen som varje år genomför tusentals arbetsbristförhandlingar, varav hundratals i Halland, har aldrig varit på någon förhandling där man behöver säga upp en enda anställd för att löneavtalen har för höga nivåer. Uppsägningarna beror snarare på bristande konkurrensförmåga genom olönsamma eller ointressanta produkter, varor och tjänster.

Anders Lenhoff håller med om att svensk lönebildning inte orsakat den globala lågkonjunkturen och finanskrisen. Det gör det svårare att förstå hur han då kan snurra på klacken och plötsligt anse att de krisavtal några företag träffat skulle bero på lönenivåerna i de centrala löneavtalen. Däremot ställdes de anställda inför en utpressningssituation där valet stod mellan att bli av med jobben eller att acceptera ett krisavtal som innebar direkta lönesänkningar.

Till sist – på de företag, anslutna till Almega, där man faktiskt har lokal lönebildning utan några centrala nivåer, alltså på de företag som har så kallade stupstocksavtal, även kallat processlöneavtal (därför att avtalen förutsätter att arbetsgivarna och arbetstagarna faktiskt pratar sig samman om utrymmet, genom en löneprocess som sträcker sig alltifrån skapandet av löneutrymmet, fastställandet av detsamma, till fördelandet av löneökningarna), har det ju med all önskvärd tydlighet visat sig att företagen inte vill följa avtalets intentioner.

Tvärtom – många företag inom Almegas område, inom exempelvis IT- och konsultbranscherna, som själva ska sköta lönebildningen genom dessa stupstocksavtal, har sedan de infördes i mitten av 1990-talet i mycket stor utsträckning försökt pressa lönerna utan att kunna komma överens med sina anställda.

Det är då stupstocken inträder, vilket innebär att företaget måste betala en allra lägsta höjning. Företagen klarar därmed inte av att sköta lönebildningen på lokal nivå vilket företag anslutna till Almega har haft möjlighet till i drygt tio år – i både hög- och lågkonjunktur.

Lokal lönebildning måste väl ändå innebära att de anställda skall ha någon möjlighet att få löneförhöjning mer än bara den allra minsta – även i högkonjunktur? För i lågkonjunktur får de det ju inte, om det inte är tvingande i avtalen.

Unionen är i sig inte mot lokal lönebildning, men då måste företagen faktiskt följa löneprocesserna, putsa upp skorna och seriöst bjuda upp till dans med fotfolket, de anställda, utan att trampa dem på tårna.

Kjell Jansson

Per-Anders Larsson