Debatt.

Har Vänsterpartiet blivit demokratins undergrävare?

Så påstods det i den senaste debatten i landstingsfullmäktige, då Vänsterpartiet tyckte till om dubbla sjukhusstyrelser och de så kallade lokala nämnderna.

Men vad är viktigast – att ha många fritidspolitiker i nämnder och styrelser och sedan bestämma vad de ska göra, eller att ha en politisk organisation som stödjer mål och uppgifter och sedan utforma nämnder och styrelser efter det? Ibland är principerna viktigare än representationen, och huvudprincipen måste vara att landstinget ska ha en effektiv politisk organisation med tydliga ansvarsområden.

Ur den ramen faller de lokala nämnderna. När de inrättades 2006 hade de varken ett tydligt uppdrag eller tydliga riktlinjer för hur deras arbetssätt skulle se ut. Inte heller har de redovisat hur de utvecklat sitt arbete, vad de gjort eller vad deras arbete har lett fram till. Sex nämnder gånger nio företrädare och en tjänsteman knuten till varje nämnd – 54+6 personer som fått pröva sig fram år efter år utan synbart resultat.

Har de enbart arbetat med att göra den demokratiska processen bättre, då har vi ett politiskt system som inte är värt namnet. Är vi inte alla företrädare för allmänheten och våra väljare? Inte behöver vi skapa några speciella nämnder för det!

Har lokala nämnder gjort skillnad – varför har i så fall inte detta kunnat redovisas i fullmäktige? Då hade kritiken tystnat och debatten om nämndernas vara eller icke vara hade kunnat avfärdas. Men inte ens i förra måndagens debatt kunde någon ställa sig upp och visa på resultat.

En del vittnade om att det blivit bättre och bättre, därför ska de finnas kvar ytterligare fyra år, med ännu vagare uppgifter och mindre ansvarsområde. Argumentet för detta är att man inte ska ”oroa organisationen” när landsting blir region. Inte oroa politikerna i organisationen – en nedläggning leder ju till färre förtroendeplatser.

Så till antalet representanter: Vi föreslog noll representanter i lokala nämnder inför 2006, vi följer upp med samma siffra inför 2011. Neddragning?

Två sjukhus samarbetar mer och mer under en ledning och får gemensam planering och sammanflätad organisation – bra! Det är tufft för sjukhusen att klara sina uppdrag med den ekonomiska ersättning de får varje år. På sikt betyder samarbetet att det blir lättare att klara såväl verksamheten som ekonomin bättre.

En politisk styrgrupp skulle man ju kunna tro skulle följa med detta, men icke. När man inte har mod att förändra den politiska organisationen för att inte ”oroa” – då ökar man istället risken för att helhetsgreppet tappas och att sjukhusen driver isär igen. Vi föreslår en nämnd med elva ledamöter, en neddragning med fyra representanter. Hårt skär Vänstern i demokratins företrädare!

Säg nu inte, som både centerpartister och moderater uttryckte, att det är hallänningen som inte får oroas, att de ska känna igen politiken framöver, för det är nonsens. Inte bryr sig hallänningar om hur vi inrättar våra nämnder. Däremot vill de säkert få valuta för sina skattepengar.

Demokrati måste få kosta, men demokratins representanter ska räknas till ett lagom antal, inte övertrasseras.

Till sist – en fråga – hur ofta händer det ute i verksamheten att den får fyra år på sig att pröva sig fram och trots tveksamt resultat bjuds på ytterligare fyra år? I sjukvårdens värld – aldrig! I politikens värld händer det just nu – här i Halland.

Ingmari Carlsson