Debatt.

En gång i tiden, dvs. under antiken, var kroppsliga övningar en akt för att kunna hylla och fullborda gudarnas önskningar. Människan var insatt i ett system av dyrkan, motprestation och självklar hierarki. Kroppens prestation och fysiska utövning blev ett naturligt uttryck för uppskattning, harmoni – en sorts tillbedjan.

Redan tidigt hade de försokratiska filosoferna riktat uppmärksamhet och vördnad inför det konkreta, d v s kroppen och dess form och innehåll. Man övergav den introverta österländska mystiken för att i konkret verklighet se kroppens möjligheter, dess skönhet och fulländning. Det andliga blev också en självklar del i den fysiska verklighet, som själva livet gav det närvarande dramat, dess rening och inre möjlighet till förståelse av ett mänskligt öde.

”Olympiaden” blev en andakt till gudarnas ära. Idrottstävlingar var en strävan efter gudarnas vilja och välsignelse. Den egna prestationen var alls inte fråntagen ett gudomligt inslag.

Vid den olympiska invigningen finns inslag av att vilja förankra spelen i en andlig värld. Ljuset, elden och den olympiska lågan blir en symbol för historisk förankring, förbrödring och samexistens. Det finns också försök till att föra samman gamla kulturformer och därmed legalisera en historisk förbrödring.

Urbefolkningarnas vedermödor, vare sig det är i Australien eller i Nordamerika, blir ett underhållande, färgrikt inslag i ett försök till försoning och glömska. Oförrätter kvarstår och några Olympiska invigningar, vare sig i Vancouver eller i Turin, kan skyla över den medvetet metodiska process som kan hänföras till våldsfördrivning och utrotning.

Olympiska spel är därför förrädiska till sin karaktär. Vi kan i en global värld, som en gång förutspåddes av mediafilosofen Marshal Mc Luhan, bli totalt vilseförda av mediets budskap. De tillsynes fredliga inslagen bottnar i en sorts hat och kamp för det egna jaget, som har blivit ett signum för den västerländska människans överhöghet, överlägsenhet och övertro.

Det är långt från den antika olympiska tanken om en gudomlig närvaro i den fysiska världen. Tyngdpunkten ligger nu inte i en kamp för gudarnas ära utan i den personliga äran. Och den personliga äran hänför sig i sin tur till det marknadsvärde, som en seger kan föra med sig.

Detta får i sin tur konsekvenser för ett personligt handlande. När Anja Pärson i sitt nästan fulländade störtlopp – i dess nedre del – kraschlandar och till synes utsätts för dödlig smärta ses det som en olycka, ett personligt misstag, ”en miss i ingången till det avslutande hoppet”, enligt Stig Strand. Strax därefter säger Pernilla Wiberg att det såg otäckt ut. Pappa Person säger: ”Hon kunde slagit ihjäl sig!”

Ja, det kunde ha blivit en kamp mellan liv och död, såsom många gånger tidigare. Nu kör Anja vidare i kombinationen, för att senare belönas med en bronsmedalj.

Det är som om den olympiska tanken efter seger blivit en personlig drog, som hos en viljestark människa inte möter några hinder. Och nu Partik Järbyn!

Jag skulle dock vilja ställa till eftertanke. Är det rimligt att sätta livet på spel? Är det en olympisk tanke att endast medaljer gäller? Är det inte värt något att deltagare från olika länder, med glädje och förbrödring, deltar? Vem bevarar den olympiska tanken om ”att deltaga och kämpa väl”? Har spelen blivit som en drog, vars besvikna tårar rinner nerför Helena Jonsson kinder?

Hans-Evert Renérius