Debatt.

Yngve Sunesson spekulerar i en kommentar 19/2 över att föreslagna ekonomiska pålagor för kärnkraften kan förhindra den nybyggnation förra årets politiska uppgörelse medgav. 

Nu är det naturligtvis en i grunden sund inställning Sunesson torgför; att produktion ska bära sina egna kostnader. Desto mer förbryllande att i sammanhanget då inte nämns vindkraften, den överlägset mest subventionerade elproduktionen. Om det finns någon tveksamhet om nybyggd kärnkrafts ekonomiska bärighet, finns inga sådana dubier om vindkraftens obefintliga lönsamhet. Utan kraftiga subventioner skulle inte ett enda vindkraftverk ha rests eller komma att resas på den svenska landsbygden. Att bära sina egna kostnader ska väl givetvis gälla alla?

Storleken på den garanti som föreslås avkrävas kärnkraften kan också givetvis diskuteras. Det har ju under runt 15 000 samlade reaktorår i världen bara hänt två riktiga olyckor. Den allvarligaste (Tjernobyl) hade ett förlopp som inte är möjligt i en reaktor av svensk typ. Den andra, mer jämförbara (Three Mile Island), hade mycket begränsade effekter och kostade mindre än den föreslagna garantin. Dessa fakta sammantagna gör en summa på tolv miljarder helt orimlig för enstaka reaktorägare. Men en pott förslagsvis fördelad på EU:s cirka 120 reaktorer borde inte vara något större problem för någon.

För övrigt, om ett parti har ideologiska invändningar mot kärnkraft, är det en rätt diskutabel väg att först bejaka en allt starkare folklig opinion för kärnkraft med ett slopat nybyggnadsförbud, och sedan slå undan benen för byggnationen med orimliga pålagor. Sådant kan slå tillbaka från väljarkåren. Eftersom inget ändå förmår ersätta svensk kärnkraft inom överskådlig tid, blir ytterligare kraftigt höjda elpriser det enda resultatet från lagförslaget. Och det i ett läge när befintlig energi- och klimatpolitik redan har höjt priserna till smärtgränsen.

Christopher Enckell