Svenska kyrkan är i kris. Kanske inte så mycket nu i juletid som annars men det krisar allt lite nu också. Intresset för julottan sviktar till exempel. Och även om detta uppvägs av att många väljer att besöka våra kyrkor vid en midnattsmässa, står det ändå klart att allt fler begär sitt utträde som medlem i kyrkan, och att ännu fler inte gör några kyrkobesök överhuvudtaget.

Detta är det självklart upp till var och en att ha sin uppfattning om. Vi har inte längre någon statskyrka i vårt land och än mindre någon kyrkoplikt. Så den här krönikan är inte tänkt att bli någon ”väckelsepredikan” för att få till stånd ett ökat kyrkligt intresse. Nej, det jag vill förmedla är min förvåning, för att inte säga bestörtning, över att Svenska kyrkan som organisation, när nu läget är som det är och behov av besparingar finns, väljer att göra dem på en av de verksamheter som av allt att döma ”går bäst” – nämligen utlandskyrkan.

Jag hade själv nyligen anledning att besöka Svenska kyrkan i New York. Mitt på Manhattan (48:e gatan), i ett, om inte vanligt så inte heller särskilt ovanligt, bostadshus, bedriver den svenska församlingen i New York sin uppskattade verksamhet. Här möts tillfälliga och permanenta besökare i världsstaden över en fika. Hit kommer mammor och pappor med sina små barn för att delta i lekskoleverksamhet. Här kan man sitta och läsa i den stora biblioteks- och mötessalen. På söndagen hålls förstås gudstjänst. Och här kan hugade också gifta sig!

Variationen och bredden i den kyrkliga verksamheten där, men vad jag vet ser det ut på liknande sätt på andra håll, är alltså stor. Och tack vare detta är också tröskeln över till ett aktivt kyrkoliv betydligt lägre än den normalt är här hemma.

Därför är det så märkligt att när kyrkan nu behöver spara så väljer man att göra det just på den verksamhet som verkar ha särskilt goda möjligheter att vinna nya ”själar”. Inte mindre än 17 miljoner kronor skall Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) spara under de närmaste två åren, försiktigtvis ”bara” fyra under nästa år, men således mer än det tredubbla upptill, under 2012.

Enligt SKUT:s chef, Anders Bergkvist, innebär detta att 25 procent av den utsända personalen inte kan vara kvar i verksamheten. Nästan en tredjedel av fastighetsytan utomlands ska säljas. Vissa församlingar kommer att avvecklas helt och övriga kommer med säkerhet också att få känna av de knappare resurserna.

Nu är, i varje fall inte ännu, verksamheten i New York hotad. Planerna är att besparingarna främst skall genomföras i vårt närområde, i Norden, England, Spanien och övriga Europa. Konkreta planer på avveckling av den anrika sjömanskyrkan i hamnområdet i London och begränsningar av den kyrkliga närvaron på Kanarieöarna, Mallorca och övriga Spanien finns framtagna och kommer att behandlas under nästa år.

Samtidigt ska det sägas att Svenska kyrkan också genomför nysatsningar och/eller förstärkningar, i Thailand och övriga Asien samt i Florida. Men detta bland annat med motivet att det i till exempel Thailand, dör en svensk varje vecka och att man behövs vid hemsändandet. Något som framstår som en alltför begränsad uppgift för en levande kyrka!

Det är inte alls svårt att förstå att en verksamhet, som ställs inför så svåra prov som Svenska kyrkan efter skilsmässan från staten och den pågående medlemsflykten, tvingas att rätta ”mun efter matsäcken”. Men det gäller då att göra detta på ett förnuftigt och klokt sätt så att inte morgondagens säck är ännu mindre än dagens.

I bibeln  gick det att mätta fler än 5 000 män, kvinnor och barn oräknade, med fem bröd och två fiskar. Det betvivlar jag att ärkebiskop Anders Wejryd klarar. Och definitivt inte om han börjar med att svälta utlandskyrkan.

Bengt Wernersson