Centerpartiet har genomfört rikskonferenser för kommun- och landstingspolitiker i mer än 30 år. Behovet uppstod efter kommunsammanläggningarna i början av 1970-talet, då partipolitiken slog igenom på allvar även i kommunpolitiken. På den tiden var det bara ordförandena i kommunstyrelser och landstingstyrelser som bjöds in. I fredags kunde Falkenbergs kommunråd Mari-Louise Wernersson, som ordförande i Centerpartiets kommunala sektion, hälsa nästan 600 deltagare välkomna till kommundagar i Linköping.

Att Centern var tidigt ute med den här typen av konferens var naturligt. C har alltid varit ett ”kommunparti” med ledande ställning i många kommuner. Efterhand har andra partier tagit efter. Förra helgen hade exempelvis KD kommundagar, och till och med Piratpartiet hade bjudit in sina kommunpolitiker till kommundagar den här helgen.

Eftersom det är lokala ”partiledare” från hela landet som samlas är kommundagarna på sätt och vis mer representativa än partiernas stämmor och kongresser. Därför är det naturligt att både politiken och personfrågorna diskuteras på de här samlingarna.

På KD:s konferens var Göran Hägglunds ställning ifrågasatt. Mats Odell lanserades som utmanare, och först häromdagen hade Odell bestämt sig för att inte kandidera. Han hade testat av stämningarna med kommunpolitikerna och insett att det inte var läge att ta strid.

Centerpartiet var det parti som relativt sett förlorade mest i valet i höstas. Därför kunde man väntat sig att partiets ledning skulle ifrågasättas av kommunpolitikerna, som många förlorat sin position till följd av det svaga resultatet i riksdagsvalet. På många kommundagar genom åren har ”knivarna slipats” inför tänkta och några gånger också genomförda partiledarskiften.

Men i Centerpartiet finns nu ingen märkbar rörelse för att byta partiledare. Maud Olofssons ställning är stark, trots en lång period med svaga opinionssiffror och ett katastrofval senast.

Istället var det politiken som stod i fokus. Kommunpolitikerna vill gärna vara med och förnya Centerpartiets politik.

Valanalysgruppens rapport har tagits väl emot. Att gruppen lyssnat brett innan slutsatserna formulerades har varit uppskattat, och slutsatserna bl a om att återinföra vice ordföranden i partiet och att inleda ett arbete med att skriva ett nytt partiprogram har ett brett stöd.

Det innebär att en extra partistämma för att anta ett nytt program planeras till 2012, två år före valet. Maud Olofsson har efter valet sagt som tidigare, att hon stannar så länge hon tycker det är roligt och har partiets stöd, och hon känner fortfarande både glädje i jobbet och stödet.

Men hon är den ledare för de svenska partierna som suttit längst – det blir tio år i mars – och det är inte orimligt om hon själv funderar över hur länge hon kan vara partiledare. Thorbjörn Fälldin var ordförande 15 år, Olof Johansson elva. Göran Persson satt elva år som S-ledare, Lars Leijonborg tio år som FP-ledare och Carl Bildt 13 år som M-ledare. Så även om det inte finns några krav underifrån på hennes avgång kanske hon ändå kommer fram till att hon vill avgå före nästa val. Den redan inplanerade extrastämman kan då bli ett lämpligt tillfälle.

I så fall blir beslutet vid höstens partistämma att utse två vice ordförande strategiskt viktigt. Då blir det inte bara ett sätt att bredda ledarskapet i partiet med någon som inte är uppbunden av regeringsarbete utan också en förberedelse för att det finns någon som naturligt kan ta över ansvaret den dag Maud lämnar partiledarskapet.

Vem det ska vara är de flesta ovilliga att prata om. Men någon brist på alternativ, som inom S, är det inte. Såväl statsråden – Andreas Carlgren, Eskil Erlandsson, Anna-Karin Hatt – som andra ledande personer – främst Annie Johansson – finns bland dem som är tänkbara.

Applåderna när hon presenterat valanalysgruppens rapport var talande för vem som just nu är kommunpolitikernas lågoddsare när det gäller Centerpartiets nästa partiledare, oavsett om det blir 2012 eller senare.

Yngve Sunesson