När finansminister Anders Borg (M) talade vid LRF-stämmans öppnande underströk han gång på gång att han inte är någon jordbrukspolitisk expert. Det är nog tur att han har Eskil Erlandsson. Bara han lyssnar på honom också.

Några besked om vad som kan komma i höstens budget gavs inte. Och frågor om förhandlingarna om EU:s jordbruksbudget gled finansministern raskt förbi. Inte ens ett pressmeddelande blev det från ministern. En särskild arbetsgrupp ska dock ta fram förslag till höstbudgeten för att förbättra förutsättningar för att driva företag, arbeta och bo i alla delar av landet. Något lite mer borde han ha tagit med sig till besöket hos vad som betraktas som en av landets skickligaste lobbyorganisationer.

Annars var det en rätt kaxig organisation som höll stämma. De vill nog själva inte betrakta sig som det. Men avgående ordföranden, Lars-Göran Pettersson, kunde i sitt tal konstatera att det tillkommit 10 000 medlemmar under hans sex år som ordförande. Medlemsökning för 14:e året i rad. Vilken annan organisation kan redovisa det?

Utan tvekan har det hänt mycket under de 40 år som gått sen LRF i sin nuvarande form bildades 1971. Det var då som Sveriges Lantbruksförbund och bondefackliga RLF gick samman. När riksförbundsstämman nu bland annat valde sin åttonde ordförande för de 170 000 medlemmarna blev det för andra gången en kvinna – Helena Jonsson, kravbonde från Tranås i Småland. Och de två strategier om livsmedel och energi som stämman antog är ambitiösa, men än inte särskilt konkreta.

Att landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) fanns på plats vid stämman var självklart. Men han kom sent eftersom han besökt ICA-förbundets årsstämma och deltagit i en paneldiskussion om pris, konkurrens och tillgänglighet på matmarknaden. Intressant med tanke på den överenskommelse som industrin och handeln, med LRF:s tillskyndan, nyligen har träffat om en frivillig märkning av svenska charkprodukter. En uppgörelse som Lars-Göran Petterson beskrev som ”frukterna av ett strategiskt relationsskapande arbete”. Pragmatiskt i god bondeanda.

Den nyvalda ordföranden, Helena Jonsson berättade att en medlem undrat om man kan ha ett ”ekologiskt fruntimmer” som LRF-ordförande. Medlemmen hade efter en diskussion meddelat att ”du duger”! Det bör Sveriges övriga bönder säga också.

Nu börjar jobbet. Hon kommer att få en ordentlig utmaning för att förverkliga stämmans beslut. Att översätta livsmedels- och energistrategierna till något som ger de svenska bönderna klirr i kassan är naturligtvis inte något som låter sig göras i en handvändning.

Att Konkurrensverket stirrar enögt på pris när det gäller reglerna för offentlig upphandling försvårar för kommuner och landsting att ställa miljö- och närhetskrav när man upphandlar mat till skolor och äldreomsorg. Man kan fråga varför organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, är så tyst när deras medlemmar vill kunna köpa och konsumera livsmedel som odlats lokalt. SKL skulle kunna vara betydligt mer på bettet.

Vid förra riksförbundsstämman sattes målet att det reala produktionsvärdet för livsmedel från de svenska gårdarna skulle öka med en procent om året. När verkligheten varit en minskning på två procent de senaste 15 åren kommer det inte att räcka med att kavla upp ärmarna.

Hela bonderörelsen, inklusive böndernas egen livsmedelsindustri, måste gå åt samma håll. Med bestämda steg.

Sven-Erik Jansson