Det är viktigt att kommentera rätt saker vid rätt tidpunkt. Ibland är omständigheterna gynnsamma för det. Exempelvis om det mäktiga verkställande utskottet i socialdemokratiska partiet precis nu bestämt sig för om de helhjärtat ställer upp för den partiledare de efter stora födslovåndor bestämt sig för att välja. Eller om de tvärtom kommit överens om att han omedelbart måste gå och till och med hittat en ny galjonsfigur att vara skeppare på den kantstötta ledarskutan. Att inte fortsätta med det lakoniska beskedet ”Inga kommentarer” och därmed konservera den känsla av introvert obeslutsamhet och allmän förtroendekris som under så lång tid legat som en kväljande dimma över deras parti,

Men i den relativt tidiga fredagsmorgonen när de här kommentarerna sätts på pränt pågår det förlängda sammanträdet med socialdemokraternas verkställande utskott alltjämt. Det kan bli både bu, bä eller nja i slutändan.

För den politiska debattens skull är det viktigt att det finns ett förtroende för politikerna och inte minst för partiledarna.

Men när, som nu, en partiledare som Socialdemokraternas Håkan Juholt hamnat i drevet har hans inlägg i olika frågor drunknat i hans förtroendekris. En kris som beror dels på hans egen svajighet i olika uttalanden, dels på den allmänna granskningen av hans person som sker inom det egna partiet med de många spänningar som finns där och dels på den opinionsbildning som sker via media där hans klavertramp ältas i en aldrig sinande ström av betraktelser. Att han däremellan framfört riktigt intressanta och viktiga synpunkter på samhällsutvecklingen har drunknat i bilden av en partiledare som saknar förtroende både inom sitt eget parti och utanför.

Det märktes i partiledardebatten senast i riksdagen. Juholt framförde en konsekvent och bister kritik mot att våra skattemedel, som är avsedda att trygga en god äldreomsorg och en bra utbildningsverksamhet i vårt skolväsende, i förskräckande grad hamnar i riskkapitalisternas kassakistor, för att sedan genom smarta manövrer hamna i andra länder utan att kunna beskattas. Det är ett förhållande väl värt en kritisk granskning och debatt. Men de enda partiledare som tog upp den tråden var Miljöpartiets språkrör och Vänsterpartiets nykorade ledare.

Möjligen kan man säga att Centerpartiets nya partiledare berörde det spåret, men då enbart för att försvara den fria etableringsrätten och hylla vinstintressena också inom de viktiga områdena social omsorg och utbildningsverksamhet. Påpekande att allting inte är bra om skolor och äldreomsorg drivs av kommunala institutioner utan att nya impulser och verksamhetsformer borde komma till via privatiserad verksamhet. Men i sin nyliberala frälsningsiver glömde hon alla nackdelar med kapitalöverföring till fel fickor utan skatt och brister i insyn och avsaknad av meddelarfrihet för anställda i de privata koncernernas verksamheter. Något som såväl Miljöpartiets språkrör som Vänsterns partiledare pekade på.

Det behövs en kritisk dialog om så väsentliga ting inom Centerpartiet, om vi som är socialliberaler ska känna igen Centern.

Själbelåtenhet är en prisad egenskap i den moderna politiken. Statsminister Reinfeldt lutar sig tryggt mot den eftersom han ser i opinionsmätningarna att både han och Moderaterna befinner sig i ett stabilt framgångsskede. Den överlägsna attityden lyste igenom när han mästrade Juholt för den höga tonen i dennes inlägg.

Samtidigt efterlyste han en kraftfull och rejäl opposition. Därmed underkännande inte bara det största oppositionspartiet utan också Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Naturligtvis också Sverigedemokraterna.

Det är intressant att lyssna till honom i det avseendet. De rätt väsentliga invändningarna från oppositionen om vissa missförhållanden inom såväl omsorgssektorn som utbildningssektorn och den utmanande stora ungdomsarbetslösheten som påtalades var alltså inga problem att uppmärksamma. Det räckte med att lite överlägset hänvisa till det höga tonläget hos en oppositionsledare utan förtroende.

Karl-Olof Andersson