Opinionssiffrorna för USA:s president, Barack Obama, har under hösten och vintern förbättrats något. Det finns de som hävdar att detta skulle bero på att han anses ha hållit en lite lägre profil. Detta är knappast med verkligheten överensstämmande. Och vad ännu viktigare är, det är av allt att döma inget som Obama själv verkar tro på.

För på något annat sätt kan man inte tolka hans lysande, kampfyllda och energiska framträdande natten till onsdagen, svensk tid. Detta när han levererade den årliga och traditionella rapporten till den amerikanska kongressen över läget i nationen (State of the Union).

En sittande president har stora fördelar i en presidentvalskampanj. Han är känd av den breda allmänheten och man vet vad man har men inte vad man riskerar att få. Särskilt sant ett år, när det Republikanska partiet har så svårt att bestämma sig för vilken ”häst” de skall satsa på

Men ingen vinner ett lopp på löparbanan genom att bara ställa ut skorna. Ingen blir heller president utan valkampanj. Och med sin retoriska förmåga, sin positiva framtoning och sin känsla för vad många amerikaner, dock inte alla, vill höra, är Barack Obama som allra bäst på kampanjturné.

Det finns, och det med all rätt, tvivel om Obamas förmåga att skapa en god ekonomi. Arbetslösheten är fortfarande skyhög, trots att många nya jobb har skapats. Det är få, utanför de allra rikaste, som kan säga att de har fått det bättre under hans tre år vid makten. Att förklaringen är den djupa finanskris som delvis orsakades av, och som han helt klart ärvde från, företrädaren George W Bush, har många lätt för att glömma. Och det finns väldigt många i det Republikanska partiet som är ivriga med att hjälpa dem på traven...

Men på ett område har Barack Obama tydligt utvecklats som president. De utrikes- och säkerhetspolitiska avsnitten i talet var mycket bra. Han visade här att han på allt sätt har grepp om dessa för en stormakt som USA ytterst viktiga frågor, och kunde här inkassera den stora framgången i oskadliggörandet av Usama bin Ladin och hemtagningen av trupperna från Irak.

Det hör till att en amerikansk president hyllar sin militär. Ibland sker det ganska slentrianmässigt och utan större engagemang. Detta var inte fallet med Obama igår. Tvärtom. Detaljerat och, måste man säga, initierat, beskrev han den känsla av ”en för alla, alla för en” som präglar den militära gruppen. Så naturligtvis även den grupp som agerade mot bin Ladin. Men han gick längre än så när han överförde denna anda av samarbete och samförstånd till den politiska världen och konstaterandet att det nästan inte finns någon hejd på vad man kan åstadkomma om man jobbar tillsammans istället för mot varandra. Det här var helt klart ett av de allra starkaste avsnitten i talet.

Annat kan man vara mer tveksam inför, inte nödvändigtvis som svensk men utifrån ett amerikanskt betraktelsesätt. Barack Obamas tal var nämligen inte på samma sätt som Bill Clintons i en liknande svår situation 1996, någon positionsförflyttning från vänster in mot mitten. Det är möjligt att han inte behöver det med tanke på hur långt till höger de republikanska kandidaterna tävlar om att ligga. Men annars brukar inte den typ av ”klasskampsretorik” och attack mot de välståndsbringande krafterna i USA som Obama nu ägnade sig åt, bära politisk frukt. Nu lät han i vissa stunder som en gammal god svensk socialdemokrat, och det fungerar ju knappast ens längre här hemma...

När det gäller nya, konkreta, praktiska och genomförbara förslag, till exempel om pensionerna och budgetunderskottet var Obama helt eller delvis tomhänt. Gång på gång återkom han till uppmaningen till kongressen att godkänna det ena eller det andra, och lägga det på hans bord för verkställighet. Men i mångas öron låter detta ganska passivt.

Till det mest gripande, och man önskar att det också skulle vara symboliskt för framtiden, hörde den hjälp den skottskadade demokratiska kongressledamoten från Arizona, Gabrielle Giffords, fick från republikanen Jeff Flake, med att delta i ovationer för presidentens tal. Stundtals var han den ende republikanen som, av solidaritet med sin kollega, stod upp. Att ett valår hoppas på något motsvarande när det senare kommer till sakpolitiken är förstås att hoppas på för mycket. Men ändå en nåd att stilla bedja om i ett land där talen ofta avslutas med en välsignelse.

Bengt Wernersson