Allt ljus på mig! Enligt hävdateckningarna om en dåtida dominant bland vårt lands sångartister och skådespelare, Edvard Persson, lär denne ha yttrat de orden inför en filminspelning, Med det ville han ha sagt att det inte skulle vara något tvivel om vem som hade huvudrollen. Omkring honom skulle finnas en rad bifigurer i underordnade roller som skulle komplettera bilden och bygga upp inramningen av den store dominanten. Men hela tiden skulle han stå i centrum för sökarljuset. Ingen i publikhavet skulle tveka om vem som var dominanten.

Det förhållandet behöver sällan nuvarande dominanter eller ledande personer be om. Som regel ligger allt ljus på den som är ledare av en verksamhet eller som av andra skäl står i rollen om det mest intressanta objektet att visa upp och belysa inför publiken.

Vi är i nutid väldigt personfixerade, nästan oavsett vad det gäller. I företagarvärlden är det de tyngsta företagens ledare som får allt ljus på sig. I film- och schlagervärlden är det fixstjärnorna som får den största uppmärksamheten.

Ibland blir den här tendensen att ordna allt ljus på ledaren till en perspektivförskjutning som inte stämmer med verkligheten. Det är exempelvis inte de dominerande storföretagen som spelar den största rollen för nyföretagande och nya jobb. Det är de många småföretagen som har större betydelse totalt sett. Det är som oftast de många kunniga medarbetarna inom ett företag som bär företaget framåt i tiden, även om det är den verkställande direktören eller styrelseordföranden som får allt ljus på sig. Det behövs en vidvinkelkamera med belysning av helheten. Ambitionen att sätta allt ljus på ledaren snävar av och begränsar vår verklighetssyn.

Inom det politiska livet finns också tendensen att sätta allt ljus på den ledande personen inom all slags maktutövning. I de diktatoriska systemen är det en nästan helig inställning Både i de kommunistiska enpartistaterna och i olika former av högerdiktatur. Vi har sett och ser det världen över. I Nordkorea, Kina, Libyen och Syrien, för att nämna några. I Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien, i Cuba eller det tidigare diktatoriska Chile.

Inom den demokratiska sfären finns inte påbuden att sätta allt ljus på ledaren eller det dominanta partiet. Men det blir lätt en tendens åt samma håll. Det är de som håller i sleven vid maktens köttgrytor som blir mest synliga för allmänheten. Fotfolket hamnar i medieskugga. De små partierna likaså, såvida de inte har ledarkris eller är särskilt uppstickande i sitt sätt att agera

Socialdemokraterna är visserligen inget litet parti utan har fortfarande en stor tyngd i opinionen. Men de har hamnat i fokus och fått allt ljus på sig tack vare sin ledarkris. Kristdemokraterna är ett litet parti men har hamnat i fokus dels på grund av sin ledarkris men också på grund av sina avvikande ställningstaganden i ett par väsentliga frågor.

Just nu har Socialdemokraterna hittat en snabb lösning på sin självförvållade ledarkris. Ut med Juholt, in med Löfven. En yvig, karismatisk person ersätts med en fackligt tung personlighet som i riksdagsdebatterna får ersättas av någon annan, troligen den som utses till gruppledare. De kringflygande orden ersätts av ett tungt och eftertänksamt gubbvälde, väl förankrat i näringslivets villkor och Metalls krav på evigt välsignad kärnkraft. Folkpartiledaren applåderar och Socialdemokraterna känner sig nästan lika trygga som under Göran Perssons dominanta tid. Inga risker för hyresbidragsslarv eller fladdriga formuleringar nu inte.

Miljöpartisterna suckar antagligen både av frustation och av välbehag inför Socialdemokraternas nya ledarval. Lite svårt att enbart gå i arm med Vänstern i miljöfrågorna fortsättningsvis. Samtidigt som det innebär ökade möjligheter till opinionsmässiga framgångar i storstädernas väljarkår.

Nu kommer allt ljus att hamna på Stefan Löfven. Möjligen en glimt på den som väljs till ledare för KD. Med deras färdigheter och ofärdigheter…

Karl-Olof Andersson