Det blixtrar åter kring världens krutdurk – Mellanöstern. Knappt har USA:s uttåg ur Irak genomförts förrän en stor konfrontation mellan USA och Iran är på väg. Orsaken är, återigen, farhågor om att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen.

Perspektivet att Iran skulle skaffa sig kärnvapen är onekligen skrämmande. Det skulle ofelbart utlösa en regional kärnvapenkapplöpning som mycket väl skulle kunna leda till det första kärnvapenkriget sedan andra världskriget.

Mellanöstern är förstås en säkerhetspolitisk mara. Det är ett triangeldrama där Israel, stött av USA, sunnidominerade stater (flertalet arabstater och Turkiet) och shiadominerade (Iran, Syrien och potentiellt även Irak) står emot varandra.

Fram till 2011 styrdes de flesta sunnistaterna av USA-understödda diktaturer, vilket gav Israel en viss trygghet. Syrien avvek med en diktatur stödd på en shiitisk (alawitisk) minoritet allierad med Iran. Irak har en shiitisk befolkningsmajoritet (sunnibaserad regim under Saddam Hussein) som USA bedömde som opålitlig. Genom USA:s invasion och demokratiska val fick Irak en shiitiskt dominerad regering som kan tänkas alliera sig med Iran. Samtidigt står Irak på randen till inbördeskrig när sunniterna försöker återta makten.

Demokratirevolutionerna har rört om i alliansrelationerna och maktkampen är i full gång. USA:s inflytande i regionen är kraftigt på tillbakagång. En kärnvapenkapprustning skulle i det läget bli extremt farligt. För närvarande har Israel ett kärnvapenmonopol i regionen och säkerhetsgarantier av USA. Att Israel skulle vara berett att använda sina kärnvapen mot till exempel Iran om man kände sitt monopol hotat kan därför inte uteslutas.

Så det är bokstavligen livsviktigt att förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen. Frågan är om den nu rådande strategin, som går ut på allt hårdare tryck och upptrappade hot mot Iran, driver utvecklingen åt rätt håll. Många bedömare både i USA och i Europa fruktar att det är precis tvärtom. I Iran uppfattar man sedan årtionden USA:s maktambitioner som ett hot mot den egna nationella suveräniteten. Och man har goda historiska skäl för det.

1953 störtade militären med kraftfullt stöd av USA den demokratiskt utsedda Mosaddeq-regeringen, eftersom den ville nationalisera oljetillgångarna. Shah Reza Pahlavis kvartssekellånga USA-stödda diktatur störtades 1979 genom ett folkligt uppror, och dagens islamska republik grundades. USA stödde Saddam Husseins invasion i Iran 1980 och har sedan dess haft regimförändring i Iran som uttalat mål. Om Iran, vilket är sannolikt, försöker skaffa sig förmåga att tillverka kärnvapen, så motiveras det av det existentiella hot man upplever från USA. Ett upptrappat hot riskerar då enbart att stärka Irans beslutsamhet.

Kritikerna mot USA:s och EU:s Iran-politik jämför gärna med hur president Nixon lyckades avveckla den långvariga konfrontationen med Kina. Då var framgångsvägen att locka med fördelaktiga handelsvillkor och att dra bort amerikanska flottstyrkor från kinesiska farvatten. Nu satsar man i stället på ekonomisk krigföring och upptrappat militärt hot.

Det är tvivelaktigt om USA och EU har tillräckliga muskler att verkligen bringa Iran på knä. Ett oljeembargo skadar visserligen Iran ekonomiskt, men det finns andra marknader som är mer än villiga att köpa Irans olja, inte minst Kina. Om USA försöker stoppa Irans oljeexport med militära medel måste man räkna med motåtgärder som sätter all oljeexport från Gulf-området i fara. Risken för ett mera omfattande krig med en storskalig oljekris som följd är överhängande. Något som varken USA eller Europa för närvarande har råd med.

Mycket talar för att de bedömare har rätt som menar att det nu är dags att stoppa undan piskorna och ta fram morötterna. USA bör återuppta de diplomatiska förbindelserna och erbjuda ekonomisk och säkerhetspolitiskt samarbete som en del i en uppgörelse. En sådan avspänning skulle förmodligen också öka möjligheterna för en demokratisk utveckling.

Det allra effektivaste vore ett avtal om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern med de stora kärnvapenmakterna som garanter. Men frågan är hur man får Israel med på det.

Pär Granstedt