Det är populärt med kriser. På senare tid har vi dagligen matats med uppseendeväckande rapporter om Greklands ekonomiska kris. Ett land på konkursens brant. Ett land där invånarna vant sig vid allt det som en god ekonomi har att erbjuda men inte varit så intresserade av att se i kolumnen över vem eller vilka som skulle betala för håvorna. Den ekvationen har så småningom gett ohållbara minustal i den grekiska statens kassakista och det har blivit nödvändigt att söka ytterligare ekonomiskt stödpaket för att undvika konkurs.

I torsdags kunde den grekiska regeringen enas om de sparåtgärder som måste till för att EU, den Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden skulle bevilja ett nytt stödpaket på minst 130 miljarder euro. Enligt de beräkningar som redovisats skulle besparingarna för Greklands del krävas med hela 3,3 miljarder kronor för att den nämnda trojkan ska bevilja de för Grekland nödvändiga miljarderna.

Det var ett mödosamt arbete för den grekiska regeringen att komma fram med de förslag som behövdes till besparingar. Det krävs inte bara regeringsbeslut i Grekland, det krävs också att de bistra beslutade åtstramningarna genomförs i praktiken. Enkelt att säga, men jobbigt att få folkligt gehör för.

Trots det positiva beslutet av den grekiska regeringen tvekar trojkan om ett positivt beslut. Bakgrunden till denna tvekan är inte minst att företrädarna för trojkan inte tyckts sett några reella förändringar i det grekiska ekonomiska systemet efter förra nödlånet på 110 miljarder som beviljades 2010.

Alla i Grekland har inte haft sötebrödsdagar och det är just de som har det knapert redan som får ta ännu mera stryk i en besvärlig situation. De som har de stora tillgångarna får väl framförallt vänja sig vid att betala den skatt de borde ha betalt efter gällande regler redan tidigare. Åtgärder som innebär minskade pensioner, sänkta löner och höjd pensionsålder är sannerligen ingenting som får spontant stöd i folkhavet. Det krävs både insikt om problemen och ett förtroende för att de anbefallda åtgärderna leder till en reell förbättring för framtiden.

Det är ingen lätt ekvation att balansera för staten nödvändiga åtstramningar som påverkar enskilda människors ekonomi negativt med förtroende för åtgärdernas långsiktiga förbättrade ekonomi för företag och allmänhet. I synnerhet inte om politikerna inte fört fram en övertygande motivering för detta och inte genom eget föredöme förankrat åtgärderna hos vanligt folk utan låtit allting rulla på i den ekonomiska utförsbacken. Uppvaknandet blir chockartat, förtroendet är skadat och det är risk för strejker och andra åtgärder som ytterligare skadar landets ekonomi.

Risken finns också att man i ett land där de bistra besparingsåtgärderna genomförs får en minskande investeringsförmåga och framtidstro. Hushållning med resurser är alltid bra, men enbart sparåtgärder kan utvecklas till en dumsnålhet som motverkar en sund tillväxt i ekonomin.

Förtroende och öppenhet förenat med social kompetens är viktiga komponenter i all politisk verksamhet. Inte bara där förresten utan i näringsliv och i olika samhällsinstansers sätt att fungera.

Det är viktigt att vi i vårt eget land allvarligt funderar på det och ser till att vi i utövandet av olika verksamheter ser till att de nyckelorden tillämpas i alla instanser. Viktigt inte minst för förtroendet både för politiker och för ledande personer inom näringsliv och samhälle.

Vår statsminister har för ovanlighetens skull kastat ut en brandfackla i samhällsdebatten när han pläderade för möjligheten att flytta pensionsåldern från nuvarande 65 år till 75. Med ett ramaskri som följd.

Men problemet med pensionsåldern finns Vi har den lyckliga omständigheten att vi lever längre i medeltal numera än under tidigare år. Det är då inte orimligt att diskutera en framflyttning av pensionsåldern. Den bör naturligtvis innehålla flexibla möjligheter för olika människor. Men grundproblemet finns och vi borde vara mogna att diskutera det.

Jämsides våga diskutera varför pensionärer ska beskattas hårdare än andra och hur vi ska pressa ner den orimligt höga arbetslösheten bland unga människor.

Karl-Olof Andersson