Krönika.

I politiken avslöjas det finaste och det fulaste hos en människa - på en och samma gång. Den politiske reportern på nyhetsmagasinet Fokus Torbjörn Nilsson har skrivit en bok om det fula, enligt förordet i boken ”De omänskliga” (Weyler förlag).

Nilsson beskriver och kommenterar det smutsiga politiska spelet utifrån tre konkreta fall – Folkpartiets dataintrång i det interna S-nätet under valrörelsen 2006, FRA-striden i riksdagen och SSU:s ”inbördeskrig” under 1990- och 2000-talen.

Särskilt mycket nytt i sak kommer inte fram i Torbjörn Nilssons bok, trots att han fört en stor mängd samtal med de inblandade i de olika ”affärerna”. Det som gör hans bok intressant är de reflektioner han gör om politikens villkor.

Titeln på boken, De omänskliga, är egentligen ingen bra titel. För det är inte politikerna som är omänskliga, det är snarare politikens villkor som ibland blir omänskliga. Det illustreras särskilt väl i boken av FRA-striden – men också av debatten om den nya kärnkraftslagen som är aktuell den här våren och där några ledamöter vill rösta av övertygelse istället för efter partipiskan.

Att partipiskan viner är ingen nyhet. I ett parlamentariskt system där regeringen är beroende av stöd i riksdagen är det en nödvändighet att partiets ledning kan lita på att riksdagsmännen normalt stöder partilinjen.

Om regeringens majoritet är bred behöver piskan inte vina så hårt. Då kan några riksdagsledamöter tillåtas avvika utan att det hotar regeringen. Men är majoriteten knapp tillåts inga avvikare. Därav Fredrik Reinfeldts hårda behandling av ”FRA-avvikaren” Karl Sigfrid. Annars går det som i omröstningen om folkmordet på armenier och andra folk – oppositionens linje vinner.

Torbjörn Nilssons två andra exempel handlar om något helt annat, nämligen om det tuffa karriärspelet i partierna. Den som vill klättra till toppositioner på riksplanet i partierna behöver visa sig duktig – och framförallt vara lojal.

Karriärambitioner låg ‑bakom den unge folkpartistens dataintrång, som många i Folkpartiets ledande kretsar kände till och indirekt uppmuntrade. Partisekreteraren Johan Jakobsson tvingades avgå men Liberal ungdoms ordförande Fredrik Malm, nu riksdagsledamot på uppåtgående, klarade sig genom att hålla sig undan. Och trots att Jan Björklunds närmaste medarbetare Anders Andrén sannolikt var införstådd med förhållandet, undgick den blivande partiledaren att dras in i härvan, trots att han var den som oftast använde det interna S-materialet. Där kan det journalistiska grävandet ifrågasättas.

Men ”politiskt IT-spioneri” är inget som bara Folkpartiet sysslar med. Ett halvår före valet avslöjades ”mailgate” – då socialdemokrater via mejl smutskastade Fredrik Reinfeldt. Fler exempel finns.

SSU:s långvariga splittring hade politiska grunder och tog sig uttryck i en bitter maktkamp om vem som skulle styra ungdomsförbundet. Under 1990-talet accentuerades motsättningarna.

Maktspelet handlade främst om vilken falang som skulle få flest ombud på kongresserna och därmed kunde avgöra vem som skulle vara ordförande och vilka som skulle sitta i förbundsstyrelsen. När distrikten skulle välja ombud användes alla möjliga smutsiga metoder – felaktiga uppgifter om när ombudsvalet skulle hållas spreds, valkretsarna förändrades för att gynna den egna sidan, medlemmar hotades för att rösta ”rätt” och antalet medlemmar förfalskades, så det såg ut som om distriktet hade fler medlemmar än i verkligheten. Det senare innebar också att SSU fick mer bidrag från staten och landstingen än vad som var rätt – och när det så småningom avslöjades blev det nästan slutet för förbundet. Nu var det ju brottsligt enligt landets lagar, inte enbart fel enligt partiets stadgar.

Inte bara SSU har drabbats av hårda personstrider. I Vänsterns ungdomsförbund tvingades en förbundsordförande avgå efter anklagelser om sextrakasserier. Den hårda striden när Fredrik Reinfeldt valdes till ordförande i Moderata Ungdomsförbundet hade många inslag som inte var särskilt rumsrena.

Trots de hårda tagen i SSU-striden, där bl a Göran Perssons statsråd Lena Hallengren, Morgan Johansson och Ibrahim Baylan varit indragna, är både de nämnda och andra som Luciano Astudillo (som förlorade en ordförandestrid med två röster), Anders Ygeman och Veronica Palm tippade som statsråd om Mona Sahlin tar över. Vilken sida de stod på i SSU-striden är inte längre avgörande, inte heller att de kan ha varit ansvariga för bidragsfusk. Nu är vilken nytta de kan göra för partiet det viktiga.

Just att ‑partiet sätts framför allt annat, både väljarna/medborgarna och till och med vanlig anständighet i relationer, är vad som blir kvar efter läsningen av boken. Grupptryck och önskan att få vara med i gemenskapen tillsammans med karriärlystnad är faktorer som Nilsson lyfter fram och tydliggör.

Politiken är ibland smutsig – ändå är den nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Att även det smutsiga blir känt och lyfts fram i offentligheten garanterar att politiken inte blir genomsyrad av korruption, som i många andra länder utan våra offentlighetstraditioner. Men den här typen av agerande uppmuntrar inte unga att engagera sig i partipolitiken. Det är något alla partier och politiker måste ta till sig.

Yngve Sunesson