Under 2009 ökade arbetslösheten kraftigt till följd av den globala finanskrisen. Men den svenska arbetslösheten påverkades också av en ändrad inställning från regeringen och från myndigheterna. Förtidspension mönstrades ut som arbetsmarknadspolitiskt redskap. Istället hänvisades alla som kunde tänkas klara något jobb till arbetsförmedlen, vilket naturligtvis också ökade den öppna arbetslösheten.

Jobb- och utvecklingsgarantin infördes i juli 2007 och har alltså tillämpats i drygt tre år. Under den första tiden får deltagarna hjälp av en jobbcoach med att söka jobb. Under fas två erbjuds arbetspraktik och arbetsträning parallellt med jobbsökande. Efter 450 dagar hänvisas till den omdiskuterade fas tre. Då erbjuds sysselsättning hos någon ”anordnare” men det ska vara arbetsuppgifter som inte annars görs.

Nu har Arbetsförmedlingen gjort en utvärdering av verksamheten. Socialdemokraterna har också låtit Riksdagens utredningstjänst ta fram en rapport, som i huvudsak bygger på AF:s utvärdering.

70 procent av dem som deltar i jobb- och utvecklingsgarantin lämnar programmet, antingen för att de får jobb eller utbildning eller av andra orsaker. De flesta får någon typ av jobb, ibland med stöd.

Störst är chanserna att få jobb i början av tiden inom garantin. Från fas tre är chansen att få ett ”vanligt” jobb mindre, men cirka 20 procent av dem som funnits i fas tre de knappt två år som verksamheten varit i funktion har övergått till någon typ av arbete.

Det här är naturligtvis inte någon succé, men de som finns i fas tre är de som har allra svårast att få fäste på arbetsmarknaden. Det handlar om personer med funktionshinder och personer som varit arbetslösa mycket länge. Ofta handlar det om personer som kommer från långvarig sjukskrivning eller tidsbegränsad sjukpension. Mot den bakgrunden är egentligen varje person som fått jobb ett framsteg.

Kritik har riktats mot den typ av verksamhet som fas tre-deltagarna hänvisats till. Självfallet kan det finnas arbetsgivare som missbrukar systemet, och ett problem är att få fram tillräckligt antal platser. Men de största mottagarna av fas tre-deltagare är kommunerna och ideella organisationer. I båda fallen är det seriösa arbetsgivare som kan erbjuda meningsfulla aktiviteter.

Socialdemokraternas kritik mot fas tre har varit hård men deras alternativ innebär inte något nytänkande. Att föreslå plusjobb på nytt innebär ingen större skillnad jämfört med fas tre-jobben. Däremot är kommentarerna från Tomas Tobé (M), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, alltför positiva. Att allt fungerar bra är att överdriva. Det behövs förbättringar, och framförallt måste ytterligare insatser sättas in.

Ett utökat inslag av utbildning behövs, såväl i ett tidigt skede av jobbgarantin som under fas tre där det av någon outgrundlig anledning är förbjudet att utbilda sig parallellt med sysselsättningen.

Att de som inte har rätt till a-kassa när de går in i fas tre hänvisas till socialbidrag är fel. Det bör ändras snarast.

Men dessutom behövs mer permanent sysselsättning för svårplacerad arbetskraft, i linje med SNS-ekonomernas förslag om ”välfärdsjobb”. Här behöver arbetsmarknadsminister Hillevi Engström visa att hon vågar slänga skygglapparna och snabbutreda en sådan reform.

Yngve Sunesson

Ledare.