För en månad sedan besökte regionrådet i Västra Götaland Kristina Jonäng Falkenbergscenterns planeringskonferens på Lia Hof. Hon är ny ledamot i Centerns partistyrelse och har varit bl a ordförande i Centerns Ungdomsförbund och politisk strateg på Centerpartiets riksorganisation.

Kristina Jonäng höll ett anförande där hon funderade kring vilka möjligheter Centerpartiet har att växa och komma tillbaka till den starka position partiet hade i väljarkåren på 1970- och 1980-talen. Trots sin relativa ungdom har hon ett tillräckligt långt perspektiv för att kunna se sambanden i politiken.

Självfallet måste ett parti förnya sin politik när samhället förändras. Men i förnyelsen gäller det att inte kasta allt gammalt över bord. Istället måste partiet ta vara på sådant som ger trovärdighet åt politiken.

Det går inte att förnya Centerpartiet utan att utgå från landsbygden – där ligger grunden för trovärdigheten, betonade Kristina Jonäng. Efter partiets 100-årsjubileum är naturligtvis denna insikt särskilt aktuell, men det var också något som kom fram i den omfattande valanalys som Centerpartiet gjorde efter det senaste valet, som slutade med en katastrofal förlust.

I miljöfrågorna finns också ett trovärdighetskapital, ansåg Jonäng, även om många undersökningar visar att för närvarande är det Miljöpartiet som åtnjuter störst förtroende bland väljarna i miljöfrågorna.

För Centerpartiet gäller det att hitta rätt balanspunkt mellan miljöpolitiken och den starka tonvikt som sedan länge läggs på företagandet.

Kristina Jonängs syn på hur Centerpartiet ska förnya sin politik ligger väl i samklang med stämningarna inom Centerpartiet i landet. Med sin breda bakgrund borde hon varit väl lämpad att leda arbetet med det nya idéprogrammet.

Istället har Annie Lööf och partistyrelsen valt att utse borgarrådet i Stockholm Per Ankersjö till ordförande i programgruppen. I gruppen ingår fem stockholmare, om man också räknar in de båda sekreterarna.

Bostadsorten spelar mindre roll, även om det försvårar att få bredd i debatten. Men det finns också en tydlig politisk slagsida i gruppen.

Under kampanjen inför valet av partiordförande spelade inte de politiska skillnaderna mellan de tre partiledarkandidaterna någon framträdande roll. Annie Lööf hade redan i utgångsläget ett så stort försprång att hennes nyliberala åsikter inte togs fram som argument emot henne, även om de som stödde Anna-Karin Hatt gjorde det främst av politiska skäl.

Med Ankersjö som ordförande för idéprogramgruppen, med Fredrik Federley och Centerstudenternas tidigare ordförande Karin Ernlund som två tongivande ledamöter och med Johan Pettersson som programsekreterare ger Annie Lööf partiets högerflygel stort inflytande över partiets idéutveckling. Att processen blir kort, ett nytt programförslag ska vara klart redan om ett år, gör att det breda medlemsinflytandet riskerar att bli mer begränsat än normalt i ett partiprogramarbete, trots ambitionen att programmet ska tas fram ”i en bred och öppen process”.

Det är rätt, som Annie Lööf och Per Ankersjö skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet, att ”omvärdera och lyfta på alla stenar” och ”våga tänka nytt”. Men om ”framtidmotorn i svensk politik” drar för hårt åt höger är risken för motorstopp stor, både genom att många av medlemmarna inte följer med i högersvängen och genom att väljarna nobbar vägvalet.

Yngve Sunesson