Under hösten har det kommit flera forskarrapporter som visar att regeringens försök att påverka arbetslösheten genom att försämra villkoren i a-kassan har misslyckats. Det borde Anders Borg och Hillevi Engström erkänna och snabbt reformera a-kassesystemet så att det fyller sitt främsta syfte – att ge arbetslösa ekonomiskt skydd.

När regeringen förändrade reglerna ville den att a-kassan skulle bidra till att begränsa arbetslösheten. Genom differentierade avgifter, där branscher med hög arbetslöshet drabbas av högre avgifter, skulle arbetslösa stimuleras (tvingas) att byta bransch för att därmed minska arbetslösheten.

Det har inte fungerat så, bl a enligt professor Lars Calmfors i en artikel i tidskriften Ekonomisk debatt. Branscher med många långtidsarbetslösa har inte drabbats, eftersom dessa utförsäkras och då tar kommunernas försörjningsstöd över ansvaret från a-kassan.

Samtidigt var tanken att branscher med hög arbetslöshet skulle var återhållsamma i lönekraven. Systemet har snarare fungerat tvärtom, enligt professor Anders Kjellberg. De höjda a-kasseavgifterna har gjort att lönekraven höjts för att kompensera för avgiftshöjningen.

Den enda tydliga effekten av regeringens a-kassepolitik är att cirka 400 000 medlemmar lämnat a-kassan, de flesta redan 2007 när de nya reglerna infördes. Att kvalificeringskravet skärptes så att många ställdes utanför möjligheterna att få någon ersättning bidrog till det stora utflödet.

Nu är det bara ungefär hälften av de arbetslösa som får någon ersättning från a-kassan, an- tingen för att de inte haft jobb tillräckligt länge tidigare så de är kvalificerade för ersättning, för att de lämnat a-kassan eller för att de varit arbetslösa så länge att de blivit utförsäkrade.

Dessutom har ersättningen som andel av inkomsten sjunkit. Taken i a-kassan har inte följt med löneutvecklingen uppåt. Ingen höjning har gjorts sedan 2002, för snart tio år sedan. Därför får nu inte mer än hälften av de arbetslösa full a-kassa, eftersom de har högre lön än taket. Det urholkar också a-kassans värde som försäkring.

Regeringen gjorde ett försök att införa en obligatorisk a-kassa men utredningen fick för begränsade direktiv och förslaget lades i byrålådan. Men det är viktigt att utredningsarbetet fortsätter med sikte på en snabb lösning.

Då är det viktigt att inte bara sikta på att det blir obligatoriskt att betala avgift till en a-kassa utan framförallt att det blir en ”allmän a-kassa”, vilket var kravet från Centerpartiet redan på 1970-talet. Skillnaden är att med allmän a-kassa är inriktningen att fler ska få ersättning, även genom att det blir enklare att kvalificera sig. Även ungdomar och andra som inte haft en chans att jobba de månader som krävs för att kvalificera sig för a-kassa bör kunna få grundbelopp om de deltar i någon form av arbetsmarknadsåtgärd.

Genom ett snabbt beslut bör taket i a-kassan höjas, så att skyddet vid inkomstbortfall blir bättre för löntagare med normalinkomster. Därmed skulle också den avtrappning över tid som ska stimulera arbetslösa att snabbare komma tillbaka till jobb börja fungera. De differentierade avgifterna borde också avskaffas, något som kanske skulle underlätta avtalsrörelsen i branscher som Hotell- och restaurang och Handels, som nu har relativt höga avgifter.

På sikt bör a-kassan infogas i ett gemensamt system för alla socialförsäkringar. Den utredning som pågår tar dock tid och det är önskvärt med bred politisk enighet om ett nytt system, som med pensionsöverenskommelsen.

Därför behövs ett beslut redan i vårpropositionen om förbättringar i a-kassereglerna, inte minst för att de flesta spår att arbetslösheten ökar under nästa år. Anders Borg bör släppa sin prestige och lyssna på forskarnas slutsatser.

Yngve Sunesson