När Sverige, som ett av ett fåtal länder, röstade nej till Palestinas ansökan om medlemskap i FN-organet Unesco väckte det stor internationell uppmärksamhet. Sverige har länge hört till de länder som internationellt arbetat hårdast för tvåstatslösningen.

Då var det Folkpartiet, med departementsansvar i regeringen för Unesco (FN:s organ för utbildning och forskning) som avgjorde frågan. När nu Palestinas ansökan om uppgradering av Palestinas ställning i FN:s generalförsamling ska avgöras kommer saken i ett annat läge. Den hanteras av Utrikesdepartementet, och varje annat ställningstagande än att stödja denna ansökan vore olyckligt.

Det är också Kerstin Lundgrens främsta syfte med att gå ut aktivt med det beslut som Centerns riksstämma i höstas fattade. Då slogs fast att om inte fredsprocessen snabbt ledde till resultat skulle Centern kräva svenskt erkännande av Palestina. Några framsteg i fredsförhandlingarna kan inte skönjas, och därför är Lundgrens ställningstagande en naturlig följd av stämmobeslutet.

Erkännandefrågan borde inte vara svår, om man tillämpar de principer som brukar användas för erkännande av stater. Den första principen ska vara att det finns ett folk som kräver en statsbildning. Det kravet uppfyller palestinierna utan tvekan. Det ska också finnas ett territorium som är definierat. Eftersom staten Palestinas gränser fastställdes av FN redan före 1948, då staten Israel utropades med FN-stöd, gränser som reviderades efter 1948 års krig och sedan bekräftats av FN-resolutioner, är detta krav också uppfyllt, trots den israeliska ockupationen sedan 1967. Sedan en tid tillbaka finns också en regering med kontroll över landet, så långt en regering kan ha kontroll under ockupation.

Därmed är villkoren för erkännande uppfyllda bättre än vid erkännandet av Kosovo häromåret eller det tidiga erkännandet i början av 1990-talet av Kroatien och Bosnien-Hercegovina.

Därför är det hög tid att erkänna Palestina som självständig stat. Ett allmänt internationellt erkännande (redan har över 100 länder gjort det) skulle innebära att Israel måste förhandla med en annan självständig stat om ett fredavtal. Och ett fredsavtal är en förutsättning för såväl Palestinas som Israels långsiktiga utveckling.

Yngve Sunesson