Den tidigare socialförsäkringsministern Bo Könberg, som i den egenskapen ledde arbetet med reformeringen av pensionssystemet, har haft regeringens uppdrag att studera avgifternas roll i framtidens äldreomsorg och sjukvård. De spelar en relativt liten roll jämfört med skattefinansieringen men kan ändå på marginalen ha betydelse.

Könbergs viktigaste slutsats i utredningen är att den s k äldreexplosionen inte behöver leda till någon kostnadsexplosion. I all huvudsak har den ökande livslängden inneburit att det är friska år som lagts till livet. Könberg bygger slutsatsen på en rapport om utvecklingen sedan 1980.

Därmed har inte heller kostnaderna för sjukvård och äldreomsorg ökat nämnvärt, trots att andelen äldre i befolkningen vuxit och fortsätter göra det.

Samtidigt, vilket dock Bo Könberg inte tar upp, har kommunernas självbestämmande när det gäller avgifterna inom äldreomsorgen urholkats. Numera är det staten som fastställer en maxtaxa för huvuddelen av äldreomsorgen. Därmed begränsas kommunernas möjligheter att med hjälp av högre avgifter höja kvaliteten. Det kan vara en av orsakerna till de kvalitetsbrister som uppmärksammats i såväl privat som kommunal äldreomsorg på senare tid.

SKL har beräknat att höjda avgifter inom äldreomsorgen skulle kunna ersätta 20 öre i höjd kommunalskatt, om den statliga maxtaxan inte begränsade möjligheterna. Med tanke på att alltfler äldre kommer att ha mycket höga pensioner de närmaste årtiondena är det inte orimligt att öka avgiftsfinansieringen av äldreomsorgen, förutsatt att de pensionärer som inte har råd får samma service och omsorg med reducerade avgifter.

Könberg konstaterar att den höjning av avgiftstaket för besök i sjukvården och för läkemedel som genomfördes vid årsskiftet inte var orimlig. Någon höjning har tidigare inte gjorts på mer än tio år. Men för att undvika en så stor höjning som gjordes nu (200 resp 300 kronor) bör taxorna höjas regelbundet genom indexering.

Samtidigt, och det är hans viktigaste förslag, bör de olika taken för sjukvård, läkemedel och sjukresor föras samman till ett gemensamt tak. Det skulle kunna blir lägre jämfört med summan av de tak som tillämpas i dag.

Det skulle gynna personer med kroniska sjukdomar och behov av både regelbundna läkarbesök och mycket medicin, medan personer med mer tillfälliga behov och som under en tid besöker läkare ofta men inte behöver så mycket medicin skulle få en något högre kostnad. Det verkar inte orimligt.

Därför är Könbergs förslag väl värt att ta fasta på. Han vill att regeringen och SKL ska arbeta fram ett konkret förslag till hur det ska införas. Det bör de göra så snabbt som möjligt.

Könberg resonerar också, utanför sina direktiv, om att äldreomsorgen för 40-talisterna (som han själv tillhör) behöver finansieras genom att en äldreomsorgsfond byggs upp. Ett liknande förslag lades fram av Riksförsäkringsverkets dåvarande generaldirektör Anna Hedborg.

Men förslaget är inte självklart. Med en ökad andel egenfinansiering och med starka statsfinanser som klarar en ”äldrepuckel” under några år kan behoven klaras utan fondering. Så den frågan kan gott få ”ligga till sig” innan den tas upp igen.

Avgiftsfrågan däremot bör regeringen ta tag i snabbt.

Yngve Sunesson