Årets första partiledardebatt i riksdagen blev tuffare, fränare och, åtminstone bitvis, mer intressant än på länge. Till detta bidrog förstås det ständiga krisläge som S-ledaren Håkan Juholt verkar befinna sig i med åtföljande stora krav på att göra väl ifrån sig i hans bästa gren – retoriken.

Men det berodde också på att Vänsterpartiet nu begåvats med en skickligare och mera trovärdig partiledare. Om någon skall utropas till debattsegrare är det just Jonas Sjöstedt. För Juholts del är det nämligen fara värt om inte tankarna på dagens VU-möte tog överhanden. Där kommer ju hans framtid som på nytt att prövas.

Regeringspartiernas företrädare, främst då statsminister Fredrik Reinfeldt, hade en tvådelad strategi, dels efterfrågandet av en samlad opposition, dels nålsticken mot Håkan Juholt för de felaktiga uppgifter och överdrifter han gång på gång kommit med. Så även i den här debatten, genom påståendet att gemensamma tillgångar ”skänkts” bort, när det i värsta fall handlar om att man tagit för dåligt betalt.

Reinfeldt var ytterst effektiv i sin fråga till såväl Gustav Fridolin (MP) som Jonas Sjöstedt (V) om vem som är oppositionsledare. Något svar fick han naturligtvis inte, men han lyckades med sitt tilltag sätta fingret på en öm punkt.

Samtidigt är det besvärande också för regeringen att ett samlat oppositionsalternativ så totalt lyser med sin frånvaro. Även regeringar är bäst när de möter ordentligt motstånd och tvingas vara aktiva och genomtänkta i sitt agerande. Det är man långt ifrån nu!

Visst hade såväl Håkan Juholt och än mer Jonas Sjöstedt en del poänger i sin kritik mot regeringens privatiseringsiver. En kritik som regeringsföreträdarna, ingen nämnd och Fredrik Reinfeldt för den skull inte glömd, vissa svårigheter att värja sig emot. Men genom att oppositionen inte är samlad, ägnar sig åt överdrifter och inte har något genomarbetat alternativ till träffar attackerna inte särskilt hårt.

Genom den duellmetod som tillämpas och genom att framför allt Jonas Sjöstedt gång på gång visade vilken briljant debattör han är, var det inte bara mellan statsministern och Håkan Juholt som det blev tufft och intressant.

Sjöstedts formliga utskällning, för övrigt fullt berättigad, av FP-ledaren Jan Björklund för att hans parti aldrig bryr sig om klimatfrågan var både hör- och sevärd. När Björklund sedan kom tillbaka med kärnkraftsfrågan fick han ännu mera ovett över sig. För inte ens Björklund, med all sin kärnkraftsiver, ser väl möjligheten att det är denna teknik som ska minska exempelvis den stora klimatbelastningen från trafiken.

Björklund hämtade sig dock och i ett senare replikskifte var det Sjöstedts ekonomiska trovärdighet som kom att starkt ifrågasättas, när partiet lovar allt åt alla. Inte sällan genast och dessutom med kravet på arbetstidsförkortning som inte precis bidrar till finansieringen.

Övriga deltagare i debatten spelade tyvärr inga mer framträdande roller. C-ledaren Annie Lööf säger kloka saker om både företagande, utanförskap och miljösatsningar, men har lite svårt att riktigt komma i klinch med oppositionsföreträdarna. På hennes anförande valde till exempel Juholt att inte ens ta replik. Det var negativt för Lööf, för i dueller är hon lysande och det gäller för Centern att gå fram med så kontroversiella förslag att man på nytt får en del debatteld från både S och LO mot sig. Detta lyckades nästan alltid Maud Olofsson med i sin krafts dagar.

Bengt Wernersson