Håkan Juholts avgång som Socialdemokraternas partiordförande rymmer mycken sorg och tragik. Detta för såväl honom själv, som för det parti han, och många med honom, tänker sig att förbli troget tills ”döden skiljer dem åt”.

De mänskliga aspekterna på en personlig genomklappning som Juholts rekordkorta partiledartid utgör, är självklart framträdande. Ingen önskar sin värsta ovän något sådant, med vilken uppgift det vara må. Här har den dessutom skett i offentligheten och blir noterad i historieböckerna.

Ansvaret för detta är dock inte enbart, och definitivt inte främst, Håkan Juholts. Även om det är lätt att se att han, med den självinsikt han har, borde ha haft det goda omdömet att tacka nej när valberedningens ordförande, Berit Andnor, hörde av sig. För han var, sina många goda sidor till trots, inte mogen, inte förberedd och sannolikt inte heller kompetent, för det uppdrag han förärades. Därmed också tydligt och klart konstaterat att Håkan Juholts fall inte är följden av något mediedrev eller borgerlig kampanjjournalistik. Han och partivännerna har bäddat för detta alldeles själva!

Den rad av misstag som Håkan Juholt har begått under sina tio månader som ledare började redan i kongresstalet, även om vi var många där som inte förstod detta då. Där fanns den vänsterretorik, i allt från pensionsfrågan till privatiseringar och barnfattigdom, som Juholt & Co inte hade några som helst klara tankar på hur du skulle kunna leda till praktisk politik. Det dröjde heller inte många timmar innan hans inbjudan till Saco och TCO att diskutera pensionssystemet avvisades blankt. Trots att båda organisationerna vid denna tidpunkt hade partivänner i ledningen! 

Det fortsatte på liknande sätt med de orimliga turerna kring Libyeninsatsen, debaclet kring budgetmotionen, lägenhetsaffären, utspelet på teleområdet och till slut fadäsen i Sälen om försvarspolitiken. Juholts eget expertområde. Det är alls inte förvånande att det var denna sista, mindre än en vecka gamla katastrof, som blev hans fall.

Socialdemokratin är en rörelse i kris. Detta är inte bara borgerliga ledarskribenters bedömning (med mer eller mindre dold förtjusning) utan ett faktum bekräftat av partiets för tillfället högsta befattningshavare, partisekreterare Carin Jämtin. Det är i grunden detta krisläge, skapat genom de stora motsättningar av såväl politisk som, förefaller det, geografisk karaktär, som ledde till att Håkan Juholt dök upp som gubben i lådan och blev partiledare. Det är också detta som nu gör det så svårt när hans efterträdare skall utses.

När Göran Persson skulle ersättas sökte man hans absoluta motsats och fann Mona Sahlin. Att hitta Juholts motsats lär på liknande sätt vara en av utgångspunkterna nu och därmed torde rimligen en person som Thomas Bodström inte vara aktuell.

Det skulle på många sätt vara naturligt att rekommendera S-ledningen att nu genomföra sitt ledarval omsorgsfullt och öppet, precis som tidigare framför allt Centern och Vänsterpartiet har gjort. Men med tanke på den stora oenighet som råder är det fara värt att detta skulle leda till öppet inbördeskrig. Det mest troliga är därför att man nu plockar fram ett ”säkert” kort, någon prövad, med erfarenhet och respekt i partiet och som inte har hört till de mest ivriga knivsliparna den här gången. Men var han eller hon står att finna, om vare sig Margot Wallström eller Pär Nuder står till förfogande, är väldigt svårt att se.

Bengt Wernersson