Att Sauli Niinistö skulle vinna klart i presidentvalets första omgång var väntat. Med 37 procent fick han ungefär vad opinionsinstituten förutspådde. Överhuvudtaget slog de sista valprognoserna in överraskande väl. Först när de sista rösterna räknats stod det klart att De grönas (Gröna förbundet) Pekka Haavisto besegrat Centerpartiets Paavo Väyrynen i kampen om andraplatsen med bara drygt en procent- enhet.

Haavisto fick jämnt hälften så många röster som Niinistö. Någon chans att komma ikapp i den andra omgången har han knappast, men det har visat sig i tidigare presidentval att resultatet blivit oväntat jämnt. Senast, för sex år sedan, besegrade den sittande presidenten Tarja Halonen Sauli Niinistö med bara knappt fyra procentenheter. Och för 18 år sedan var det nära att finlandssvenska Elisabeth Rehn vann över favoriten Martti Ahtisaari. Så osvuret är bäst. Kan Haavisto locka de utslagna kandidaternas väljare att rösta på honom kan han lyckas.

Å andra sidan är Haavisto och Niinistö starka i stort sett i samma delar av landet. Medan Väyrynen var den kandidat som fick flest röster i Lappland (43 procent) och Uleåborg, alltså norra Finland, och också hade starkt stöd i centrala och östra Finland, var såväl Niinistö som Haavisto starkast i Helsingfors och södra Finland i övrigt.

I Helsingfors fick Haavisto 34,5 procent av rösterna, nästan lika mycket som Niinistö, medan valsegraren hade sitt starkaste stöd i området runt de stora städerna Helsingfors och Åbo. Svagast stöd hade båda i svenskbygderna, där istället Eva Biaudet (SFP) och Paavo Lipponen (S) hade sitt starkaste stöd,

Gröna förbundet är precis som Miljöpartiet i Sverige ett storstadsparti. Lite elakt kallas De gröna i Finland ibland ”Samlingspartiets parkavdelning”. De båda partiernas likartade struktur och de båda kandidaternas likartade politiska linje gör att de konkurrerar om samma väljare. Vart S-rösterna och de svenskspråkiga rösterna går i andra omgången är därför svårt att förutspå. Om Väyrynens väljare röstar om två veckor kan man misstänka att Niinistö ligger närmare till, medan Timo Soinis missnöjesväljare kan antas stanna hemma i stor utsträckning.

Oavsett hur Haavisto lyckas i andra omgången är hans andraplats nu en stor framgång för De gröna. Visserligen kom Haavisto in i den finska regeringen (med motståndaren i presidentvalet Paavo Lipponen som statsminister och Sauli Niinstö som justitieminister och senare finansminister) redan 1995.

Det var den första ”gröna” ministern i Europa. Förebilden Die Grünen i Tyskland fick vänta till 1998 på sitt inträde i regering. (I den historieskrivningen glöms dock bort att Centerpartiet, sedan länge med den gröna färgen, varit regeringsbärande i Finland under flera decennier.)

De gröna i Finland har sedan dess varit ständig regeringsmedlem men aldrig fått mer än 8,5 procent av rösterna (2007). Det förtar inte den framgång det är att komma med i presidentvalets slutomgång med mer än dubbelt så många röster för Haavisto jämfört med tidigare bästa valresultat för partiet.

Därmed stärks den europeiska trenden att de gröna miljöpartierna blivit allt starkare de senaste åren. I Sverige gjorde Miljöpartiet sitt bästa val 2010 och har ökat i opinionen sedan dess. Socialdemokraternas kris gör att MP är större i opinionen än S i Stockholm just nu. I Tyskland har Die Grünen haft stora framgångar i några delstatsval det senaste året.

Nu stärker framgången i Finland denna trend. Kan Haavisto rida vidare på den vågen kan han kanske överraska – eller åtminstone göra ett ganska jämnt val den 5 februari.

Yngve Sunesson