Det var inte mycket Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, hade att komma med till den pressträff hon i all hast kallat till på tisdagseftermiddagen i riksdagshuset. Efter konsultationer med distriktens ”ordföringar” hade hon kommit fram till att de önskar en snabb process med att ersätta Håkan Juholt som ordförande.

Men om   vad ordet ”snabb” betyder i det här sammanhanget verkar oenigheten vara total. Detta kan hos Socialdemokraterna uppenbarligen betyda allt från några dagar till flera månader. Om det nu inte på nytt är blå dunster hon försöker slå i den samlade presskåren – och därmed svenska folket – och det finns en färdig kandidat klar att presentera. Efter förra fredagens övningar är faktiskt det mesta att vänta.

Det finns en logik i en del av det, för alla oss som står utanför det Socialdemokratiska partiet, märkliga som sker just nu. Vid sidan av olika vänster- och kommunistpartier som ett tag närmast satte i system att föröka sig genom delning, och Folkpartiet en period på 20- och 30- talen, är Socialdemokraterna det enda parti i det moderna Sverige som har delats. Detta i den partisprängning som ägde rum 1917, då det som senare skulle bli Vänsterpartiet bildades.

Därför finns också djupt inlärt och rotat hela tiden aspekten om hur viktigt det är att hålla ihop partiet. Alla från Tage Erlander till Olof Palme och Göran Persson har varit starkt präglade av detta, ”enade vi stå, söndrade vi falla”. Ja, med säkerhet före dem också. Det är rimligen också detta som gör att man har så märkliga sätt att byta ledare på, utan vice ordförande som automatiskt kan gå in vid plötsliga avgångar eller frånfällen, och utan vald valberedning som finns även mellan kongresserna och som nu direkt skulle kunna börja agera.

Men med de här ingångsvärdena och i det svåra läge det Socialdemokratiska Arbetarepartiet nu befinner sig, är det trots allt rimligt och försvarligt om man väljer att utse nästa ledare ”snabbt” och utan en stor, öppen och förmodligen uppslitande process.

Men detta förutsätter förstås att man också har en god kandidat som väcker bred anslutning, i såväl som utanför, partiet. Någon tydlig sådan syns inte till ännu, och Morgan Johansson som på tisdagen sa sig stå till förfogande är det knappast. Huvudorsaken till detta är det som för bara några år sedan fullständigt höll på att förgöra ungdomsförbundet, splittringen i en höger- och en vänsterfalang. Och närmast total oförsonlighet dem emellan.

Om någon väg framåt skall finnas måste sannolikt den nya partiledaren sökas bland personer som har varit statsråd, varit framgångsrika och förhållandevis populära sådana, och som inte är alltför gamla.

Den tidigare utrikesministern, Jan Eliasson, skulle absolut ha kunnat vara ett sådant namn. Men inte i Sverige med sina 71 år. Då bör de båda tidigare SSU-ordförandena, och tunga statsråden, Lars Engqvist (66) och Jan Nygren (61), ligga betydligt bättre till. Eller någon annan i deras generation och av samma kaliber. Lätt blir det hur som helst inte.

Bengt Wernersson