Finansminister Anders Borg (M) har med sin akademiska bakgrund och faktabaserade politiska läggning varit ytterst framgångsrik när det gällt att lotsa vårt land genom åtminstone en finanskris. Förhoppningsvis går det lika bra genom den just pågående. Ja, han har varit så duktig att han förärats epitetet Europas bästa finansminister.

Just därför är det, med hans bakgrund och läggning, ytterst märkligt att han verkar vara så rädd för oberoende granskning och debatt om den politik han är den främste arkitekten bakom. För på annat sätt går det inte att tolka hans återkommande njugghet mot det Finanspolitiska rådet.

Finanspolitiska råd för att utvärdera den ekonomiska politik respektive lands regering för är förutsatt i EU:s nya regelverk. Flera länder, som Storbritannien, Ungern och även Grekland har varianter på detta tema.

Det svenska rådet, som tidigare leddes av den ansedde nationalekonomen Lars Calmfors, är ett av dem som har det bredaste uppdraget. Man skall nämligen, utöver att bedöma de offentliga finanserna, analysera tillväxt, sysselsättning och numera även fördelningsfrågor. Dessutom skall man granska hur regeringen förklarar sin politik. Inte minst viktigt i orostider när det gäller att få medborgarna att både tro och lita på de åtgärder som presenteras.

Detta fria och oberoende agerande, särskilt uttalat under Lars Calmfors tid som ordförande och kanslichef för rådet, har dock inte fallit den gode finansministern på läppen. Hösten 2010, när rådet tagit sig för att begära ökat anslag, var Borg tvärtom beredd att minska det. Så illa gick det dock inte men följden blev att den kompetente och självständige Calmfors valde att kliva av.

I samband med den här striden med Finansdepartementet föreslog det Finanspolitiska rådet även att man, precis som ett annat regeringsgranskande organ – Riksrevisionen – skulle övergå till att ligga under riksdagen. Det här gillade inte Borg men möjligen hade det blivit så ändå om inte också Socialdemokraterna i den uppgörelse som träffades på våren 2011 hade motsatt sig detta.

Denna uppgörelse hade dock det goda med sig att rådets oberoende stärktes, eftersom det nu vilar på en blocköverskridande uppgörelse som rimligen inte ensidigt kan ändras av Anders Borg. Det blev dessutom en höjning av anslaget.

Lars Calmfors är ändock inte nöjd, och det på goda grunder, för uppgörelsen verkar, att döma av en debattartikel från honom i Dagens Nyheter, ändå ha medfört en försvagning. Ordföranden i rådet är inte längre kanslichef och kan inte som tidigare göra ekonomiska prioriteringar av vad rådets granskning skall ägnas åt. Det fanns tidigare möjlighet att låta en eller flera av rådets ledamöter ta tjänstledigt från sina ordinarie uppgifter och för att arbeta med granskning. Dessa möjligheter har, enligt Calmfors, regeringen olyckligtvis helt stängt.

Det är svårt att förstå vad Anders Borg och hela regeringen är så rädda för. Visst, att bedriva ekonomisk politik är inte någon seminarieövning där man kan ägna timmar åt hypotetiska resonemang. Men om den ekonomiska politiken är så svag att den inte tål öppen granskning och debatt, då är Sverige i fara. För det är väl inte på turen vi skall förlita oss?

Bengt Wernersson