Metallbasen Stefan Löfven presenterades på torsdagen som VU:s kandidat till att efterträda Håkan Juholt som S-ledare inför den förstärkta socialdemokratiska partistyrelse som sammanträder i dag i Stockholm. Med all säkerhet kommer han också att väljas.

Detta betyder att Socialdemokraternas VU, efter äventyret Håkan Juholt, nu väljer det säkra före det osäkra. Löfven förefaller nämligen att på allt sätt – om än inte i alla sakfrågor ännu – vara kompetent, är säker i sin nuvarande roll och van att stå i fokus. Det han saknar i politisk erfarenhet ser han ut att kompensera mer än väl när det gäller stabilitet och ledaregenskaper.

Till Löfvens, i det här sammanhanget, viktiga fördelar hör också att han inte betraktas som vare sig höger eller vänster. Han har heller inte, åtminstone inte offentligt, deltagit i ränksmideriet kring Håkan Juholts avgång och inte i de stora ideologiska striderna i SSU. Han bör därför ha goda förutsättningar att, som man säger med anspelning på hans tidigare yrkesliv, svetsa samman de stridande styrkorna i partiet. Det som partiet nu också kanske allra mest behöver.

Med sin fackliga bakgrund är han, hur märkligt det kan tyckas, arbetarpartiets första partiledare med direkt facklig bakgrund. Och en av få med egen arbetarerfarenhet. Det här kan vara både en styrka och en svaghet. Styrka, när det gäller att få med sig LO i ett engagerat och uppoffrande politiskt arbete inför 2014. Och svaghet, när det gäller att återvinna förlorade väljare i storstadsområdena. Väljare som kanske inte direkt attraheras av en arbetarledare från landsorten. Men för det Rödgröna alternativet behöver ju detta inte spela någon roll – de väljarna kan ju då Miljöpartiet ta hand om.

Något av det Löfven för med sig in i boet i politiskt avseende kan däremot ställa till problem. Som Metallordförande gick han emot kravet på särskilda jämställdhets- eller kvinnopotter inför avtalsförhandlingarna. Han är otvetydigt för kärnkraft, en linje som stämmer dåligt med Socialdemokraternas avvecklingslinje och kan bli en stötesten vid ett återupptagande av det Rödgröna samarbetet. Och hade Löfven fått bestämma under Saab-krisen är det uppenbart att staten nu hade varit ägare till en förlustbringande bilfabrik.

I övrigt är det väl det pragmatiska draget och hans förhandlingserfarenhet som är mest intressant. Som Metallbas har Löfven varit med och förhandlat fram såväl ett krisavtal som ett särskilt ungdomsavtal. I båda fallen kontroversiellt men modigt. Går han även till det politiska verket med en så öppen attityd, kan svensk politik bli väldigt intressant framöver. Nya samarbeten kan då heller inte uteslutas!

Bengt Wernersson