Att en sittande partiledare utmanas är mycket ovanligt i svensk politik. När Mats Odell nu gör det har en allvarlig spricka i partiet uppstått, som oroar Alf Svensson. Han beklagar i DN-artikeln djupt ”att det kastats simpla och nedsättande omdömen mellan grupper av kristdemokrater, och att en del låtit sig utnyttjas för sensationsmakeri” och uppmanar partivännerna att sluta med ”käbblet”.

Det har han all anledning att göra. Både öppet och anonymt har hårda ord utväxlats mellan de båda sidorna. Det mesta talar för att det även efter lördagens partiledarval kommer att finnas en djup klyfta mellan dem som stöder Odell och dem som stöder Hägglund.

Att Mats Odell skulle anses stå för förnyelse är förvånande. Odell efterträdde Alf Svensson som ordförande för ungdomsförbundet på 1970-talet och han har i stort sett hela tiden sedan dess funnits med i partiets ledning. Därmed är han lika ansvarig som Göran Hägglund för partiets utveckling.

Nu har han lierat sig med de kristna fundamentalisterna inom partiet, delvis med anknytning till Livets ord, för att ta revansch på Göran Hägglund, både för den förlorade partiledarstriden 2004 och för att han petades som statsråd 2010. Om han blir vald och ska göra dem nöjda kommer han sannolikt att föra KD tillbaka till 1970-talet inte bara politiskt utan också i röstetal. Då hade KD aldrig över två procent av rösterna – inte förrän vid valsamverkan med Centerpartiet 1985. Med Livets ord som politiskt dominerande kommer knappast allmänborgerliga väljare i Stockholm att stödrösta på KD som i förra valet, då partiet räddades kvar i riksdagen tack vare detta.

Därför är Alf Svenssons profetia i sin debattartikel, att ”i ett historiskt perspektiv kommer inte dragkampen mellan Göran Hägglund och Mats Odell att betyda något”, troligen fel. Om rikstinget idag väljer Odell är risken (chansen skulle många säga) att KD får lämna riksdagen efter nästa val stor.

Göran Hägglund varnade för detta när han inledningstalade till kommunpolitikerna: ”Vi har prövat 1,9-procentsvägen, vi kan inte gå tillbaka om vi vill ha inflytande”. Det kan gå så illa även om Hägglund väljs om, om det visar sig att sprickan i partiet inte går att lappa över. Blir det en partisplittring lär inte de kvarvarande sympatisörerna räcka för att klara fyraprocentspärren.

Få i de övriga partierna skulle sörja – om det inte vore för att de 2,5 procenten som kan tänkas rösta på ett ”rest-KD” kan vara de procentenheter som fäller Alliansregeringen. Därför håller nog Reinfeldt och Borg andan i eftermiddag och tummarna för Göran Hägglund. Med Alf Svenssons hjälp kanske ”käbblet” kan ta slut och partiet kan överleva som ett av alliansens fyra riksdagspartier.

Yngve Sunesson