Debatten inför lördagens riksting har varit inflammerad i KD. ”Jag är ledsen över de övertramp som skett”, förklarade ett av de ombud som stödde Göran Hägglund. Mats Odell uppmanade i sitt tal inför valet partiet till försoning.

Att Hägglund skulle bli vald hördes, när man satt på pressläktaren, redan på applåderna efter de båda kandidaternas presentationer. Göran Hägglund fick klart starkast bifall. När distriktens företrädare redovisat sin uppfattning stod det ännu klarare, även om pläderingarna från enskilda ombud sedan jämnade ut bilden.

Att Göran Hägglund fick förnyat förtroende berodde mycket på att KD, åtminstone enligt egen uppfattning, fått igenom en stor del av sin politik i regeringsställning. Dessutom har naturligtvis, som det halländska ombudet Larry Söder påpekade i sin plädering för Hägglund, alla ett gemensamt ansvar. Det gäller inte minst Mats Odell, som var statsråd i valrörelsen och ingått i partiledningen längre än Hägglund varit partiledare.

Odell fick mindre än en tredjedel av rikstingsombudens röster, 88 av 286. Det gör att Göran Hägglund går ur striden starkare än tidigare. På så sätt var ordförandekampen kanske nyttig för KD. Om alla Hägglunds opponenter nu accepterar rikstingsbeslutet och Hägglund som hela partiets ledare, kan det skapa förutsättningar för den nystart för partiet som flera efterlyste.

Att Hägglund både inför och efter valet lovade lyssna bättre på partidistrikten visar att han tagit till sig av kritiken. Kritiken mot ”bunkermentalitet” måste Hägglund ta på allvar. Han måste också, som någon krävde, ”tuffa till sig” i den offentliga debatten.

Hur han ska hantera dem som stött Mats Odell blir en avgörande fråga för om han ska lyckas ena partiet. Han har inte verkat pigg på att låta Odell fortsätta som riksdagsgruppens ordförande. Kommunalrådet Bengt Germundsson, som stödde Odell, fick lämna det verkställande utskottet efter rikstinget, vilket knappast tyder på en försoningsattityd. I voteringen om vice partiordförande vann statsrådet Maria Larsson knappt (155–122) över uppstickaren Ebba Busch, som aktivt stödde Odell. Det är en varningssignal till Hägglund.

Att betona ”den kristna etiken” som grund för politiken bör naturligtvis en KD-ledare göra, kanske mer än Hägglund har gjort. Men att göra KD till ett kristet fundamentalistiskt parti, som en del av Odells stödtrupper verkade vilja, skulle föra KD till avgrunden.

Så Hägglunds fortsatta balansakt för att både hålla ihop partiet och vara politiskt relevant för många väljare blir en utmaning. Nu har han ett tydligt mandat från partiet. Men kan han förena ”inkludering” av sina kritiker med att få kraft att driva partiets politik tillräckligt aktivt i regeringen och utåtriktat mot väljarna?

Yngve Sunesson