EU:s extra toppmöte i måndags enades om den s k europaktens regler. Det innebär att euroländerna måste skriva in regler om budgetbalans i sin nationella lagstiftning, alltså ungefär det som Sverige gjorde efter 1990-talskrisen (överskottsmål och utgiftstak). EU-reglerna är lite annorlunda utformade och i stort sett bara ett förtydligande av det som redan finns i EU-fördraget, men kan ändå ha en viss stabiliserande effekt.

Grundproblemen är välkända. Grekland är i praktiken i statsbankrutt, Portugal är inte långt ifrån samma läge, Italien och Irland är också illa ute och Spanien har stora problem. Även Frankrike och Belgien har påverkats märkbart genom att ha fått betala högre räntor för nya lån.

Grundorsaken är obalanserna i ländernas ekonomier, av lite olika slag. Bristande konkurrenskraft på världsmarknaden ligger i botten för de flesta länderna, svaga statsfinanser hör till orsakerna – eller har blivit en effekt.

Som en delförklaring till den allvarliga utvecklingen ligger eurons konstruktion. När euron infördes fick alla euroländerna plötsligt i stort sett samma räntenivå. Det gjorde att ekonomiskt svaga länder som Grekland och Portugal plötsligt kunde låna till nästan ingen kostnad – och det gjorde de.

När finanskrisen 2008 avslöjat de fundamentala svagheterna i ekonomierna och att kanske inte ens de statliga garantierna skulle räcka krävde långivarna högre ränta av de mest ekonomiskt misskötta länderna – vilket ledde till den europeiska krisens utbrott. Nu kan inte Grekland, Portugal och Irland – och knappast heller Italien – betala tillbaka sina lån och har svårt att få nya, trots ECB:s och IMF:s insatser.

Göran Persson myntade på 1990-talet uttrycket ”den som är satt i skuld är inte fri”. Det är vad länderna i Sydeuropa nu får erfara, mycket smärtsamt. Med europaktens regler om budgetbalans och systematisk avbetalning av statsskulder över 60 procent av BNP (en regel som finns redan i villkoren för euroanslutning men som inte tillämpades) skapas en bottenplatta för att komma ur skuldkrisen. Men det förutsätter att reglerna följs, vilket inte gjordes för motsvarande regler i eurons stabilitets- och tillväxtpakt, och det måste kompletteras av en mer offensiv politik för att också skapa jobb, så att inte de reala ekonomierna kollapsar som följd av de statliga åtstramningarna.

För svensk ‑del betyder inte europakten något i sak. Sverige är för övrigt ett av få länder som uppfyller de krav som ställs på euroländerna. Men det regelverk som europakten inför behöver inte Sverige, som icke euroland, följa. Och något steg mot euroanslutning innebär det inte att Sverige går med i finanspakten.

Däremot kan pakten betyda att den europeiska ekonomin stabiliseras något, och det är positivt för den svenska exportberoende ekonomin. Därför ligger det i svenskt intresse att stödja paktens tillkomst.

Sverige får också vara med och påverka utvecklingen, bland annat se till att inte för Sverige viktiga beslut tas av enbart euroländerna om de enligt fördraget ska tas i hela EU-gruppen. Därför är det, trots att europakten i sig är långt ifrån tillräcklig för att vända den ekonomiska krisen, rätt av regeringen att ansluta Sverige till finanspakten.

Men för att lösa krisen krävs ytterligare åtgärder med inriktning på att stärka produktiviteten och konkurrenskraften i de ekonomiskt svaga länderna liksom att beslutade åtgärder i bl a Grekland verkligen genomförs.

Yngve Sunesson