På söndagskvällen debatterade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström med Ylva Johansson (S) a-kassan i Agenda. Engström lämnade ingen öppning för att höja a-kasseersättningen, något som Ylva Johansson krävde.

Tidigare under kvällen hade Rapport visat att mer än var tredje person står utanför a-kassorna. När reglerna ändrades och avgifterna höjdes 2007 lämnade nästan en halv miljon löntagare a-kassorna. De senaste åren har en liten ökning i medlemstalen synts, men fortfarande har a-kassorna 400 000 färre medlemmar än 2006.

Det finns anledning att vara orolig över utvecklingen. A-kassan är och ska vara en del av det grundläggande sociala skyddsnätet. För att det ska fungera måste det omfatta i stort sett alla. Regeringens avsikt att införa en obligatorisk a-kassa är därför riktig. En allmän arbetslöshetsförsäkring borde vara lika självklart som den allmänna sjukförsäkringen.

Men den utredning som pågår kommer att ta sin tid. Dessutom är det politiskt stor oenighet om detta. Socialdemokraterna vill bevara fackets makt över a-kassorna, och därför är det osäkert om det överhuvudtaget blir något förslag om en allmän och obligatorisk a-kassa.

Därför är det nödvändigt att göra förbättringar i dagens a-kassesystem. Taket i a-kassan har inte höjts på tio år, trots att lönenivån under denna tid har stigit kraftigt. Det har gjort att nu har bara en liten minoritet 80 procent i ersättning från a-kassan. Enligt Arbetslöshetskassornas samorganisation var det förra året bara tolv procent av de arbetslösa som fick 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. Det har tidigare varit normen för en rimlig ersättningsnivå, utom för dem med allra högst inkomst. Men i dag ligger taket så lågt att månadslönen där dagpenningen från a-kassan täcker 80 procent är bara 18 700 kronor.

Att taket inte höjts sedan 2002 innebär också att den svenska arbetslöshetsersättningen försämrats kraftigt i en internationell jämförelse. 2002 var den genomsnittliga ersättningen från a-kassan 67 procent av lönen för en svensk. Med det låg Sverige på delad 5:e plats i OECD. 2008, det senaste året med internationellt jämförbar statistik, hade ersättningen i Sverige sjunkit till i genomsnitt 50 procent av lönen. 20 OECD-länder gav då sina arbetslösa bättre ersättning.

Det är inte bara taket som behöver höjas. Beräkningsgrunderna för när a-kasseersättning utgår och vilken ersättning som ska betalas ut är också så hårda att många som jobbat deltid blir helt utan ersättning eller får betydligt lägre ersättning än vad som motsvaras av den lön de haft. Reglerna behöver ändras.

Även om två tredjedelar av löntagarna är medlemmar i a-kassan är det mindre än hälften av de arbetslösa som överhuvudtaget får någon a-kasseersättning, delvis på grund av beräkningsgrunderna, delvis på grund av att ungdomar och utlandsfödda, som är på väg in på arbetsmarknaden, är a-kassemedlemmar i mindre utsträckning men arbetslösa betydligt oftare.

Så trots att regeringens arbetslinje är välmotiverad måste a-kassan förstärkas så att den fungerar som den försäkring den ska vara – inte riskerar att övergå i en form av socialbidragsmodell. Enligt a-kassornas samorganisation går arbetslöshetsförsäkringen med överskott och väntas göra det även kommande år, trots den förväntade ökningen av arbetslösheten. Det är ytterligare ett skäl till att göra ersättningsreglerna mer försäkringsmässiga.

Anständiga ersättningsnivåer lär inte avhålla de arbetslösa från att söka jobb lika intensivt som med ersättning nära socialbidragsnivån.

Yngve Sunesson