Det finska presidentvalet i söndags gick helt enligt förhandstipsen. Sauli Niinistö (M) vann klart över utmanaren Pekka Haavisto (MP). Segermarginalen blev nästan större än väntat med 63 procent mot 37. Värt att notera är att det var i stort sett dött lopp mellan de båda kandidaterna i Helsingfors och att Haavisto vann klart på Åland.

Vad innebär det att Samlingspartiet nu får både statsministerposten och presidenten? Det är något som var otänkbart under det kalla kriget, då Samlingspartiet till och med hölls utanför regeringen av hänsyn till ”den store grannen” i öster.

I det stora hela lär den nu på makt avklädde presidenten inte ändra den finska politikens inriktning i utrikespolitiken, vilket är det enda område där presidenten har något att säga till om. Niinistö har tydligt markerat kontinuitet.

Något illvarslande är att han verkar angelägen om att inte irritera de ryska makthavarna. Han vill prata fotboll och handel med Medvedev och Putin – men inte så mycket om mänskliga rättigheter och demokratiutveckling. Inte heller vill han träffa Dalai Lama eftersom det skulle kunna irritera Kinas ledning.

Positivt är däremot Niinistös tydligt uttalade intresse för att stärka de nordiska kontakterna. De har alltid varit viktiga för Finland men har sedan Finlands och Sveriges EU-inträde ibland försummats.

Att Niinistö också betonar det svenska språkets ställning i Finland är en viktig markering. Sannfinländarnas framgångar i riksdagsvalet förra året byggde delvis på en aggressiv attityd mot finlandssvenskarna och ett ifrågasättande av ”tvångssvenskan” i skolan.

Niinistö behöver också ägna en del kraft åt att överbrygga klyftan mellan Helsingforsregionen och stora delar av övriga Finland. Det märktes främst i den första valomgången, där båda huvudkandidaterna fick klart störst stöd i södra Finland. Men det visades också av lågt valdeltagande i söndags i många kommuner, där befolkningen inte såg någon av de två kandidaterna som lämplig.

Yngve Sunesson