Reaktor 2 i Ringhals står fortfarande stilla. I maj förra året tidigarelades ett tryckprov efter en revisionsavstängning. Syftet var att tjäna 40 timmar, eftersom återstarten redan var flera dagar försenad och varje dags avstängning kostar Vattenfall miljoner kronor.

För att kunna göra det för tidiga tryckprovet städades inte reaktorinneslutningen. Bland annat lämnades en dammsugare för vatten kvar. Den tog eld och följden blev att istället för att spara tid försenades återstarten – med flera månader. Fortfarande har inte reaktorn startats.

Att misstag kan begås är inte förvånande, även om det i en verksamhet med så stora risker som kärnkraftsproduktion inte är acceptabelt. Men att misstaget gjordes medvetet, vilket avslöjades av Uppdrag Granskning, och att Ringhalsledningen av allt att döma mörkat en del av bakgrunden är mycket uppseendeväckande.

Ringhalsledningen hävdade länge att orsaken till ”missödet” med dammsugaren berodde på att personal inte följt direktiven. Men nu framgår att ansvaret för händelseförloppet måste tillskrivas ledningen. Enhetschefen vid Strålsäkerhetsmyndigheten Jan Hanberg förklarade i tv-programmet att Vattenfall ”har kanat något nedåt” i säkerhetsarbetet. Hans kollega Leif Karlsson slog fast att händelseförloppet ”pekar på organisationsproblem”.

Det är mycket allvarligt. Redan för fem år sedan stod det i en intern säkerhetsrapport från Forsmark att säkerhetstänkandet var ”på ett lutande plan” och att det pågått en ”degradiering av företagets säkerhetskultur” i Vattenfall efter att det bl a avslöjats att medarbetare varit berusade under arbetet.

Den dåvarande ordföranden i Reaktorsäkerhetsnämnden, professorn i energisystem Björn Karlsson, var upprörd. Hans uttalanden ledde till att han petades från nämnden. Nu konstaterar han att de svenska reaktorerna ”går nästan sämst i världen”. En orsak är naturligtvis att de är gamla, även om de rustats upp och ”livstidsförlängts” för många miljarder kronor. Men om det innebär att säkerheten sätts åt sidan är det inte acceptabelt. Då ska reaktorerna inte få drivas längre. Som Björn Karlsson påpekade gagnas inte säkerheten av att reaktorerna ofta måste repareras och stängas av på grund av säkerhetsproblem.

Miljöminister Lena Ek (C) var upprörd i programmet och slog fast att säkerhetsrutinerna ska gälla och att ”man ska inte kunna gena hörn”. Om regelverket behöver skärpas ska det göras, lovade hon.

Men det är nog inte regelverket som behöver skärpas utan tillämpningen – och säkerhetskulturen på kärnkraftverken. Att säkerhetsarbetet inte bedrivs tillräckligt systematiskt och utan att företagsledningen sätter ekonomin före säkerheten kan inte få fortgå. Som Lena Ek sa: ”Det ska inte gå till så.”

Kommunalrådet Jörgen Warborn (M), tillika ordförande i den lokala säkerhetsnämnden, förklarade i Uppdrag Granskning att ”säkerheten på Ringhals är inte hundraprocentig”. Det måste den vara, om det ska vara försvarbart att låta kärnkraftverken fortsätta att drivas.

Därför måste nu säkerhetsmyndigheterna och regeringen överväga om inte Ringhals måste stängas definitivt. Kan inte säkerheten garanteras finns det inget annat alternativ – det borde till och med Jan Björklund inse.

Yngve Sunesson