Göran Perssons klassiska ord att ”den som är satt i skuld är inte fri” illustreras just nu på ett närmast övertydligt sätt i Grekland. På gatorna demonstreras mot de krispaket som regeringen och parlamentet tvingas diskutera, men några lösningar på krisen ges inte av demonstranterna. Utan nya lån är risken stor att det inte finns några pengar alls till pensioner eller till löner för statsanställda.

Att parlamentet med betryggande majoritet – 199 jaröster av 300 ledamöter – röstade ja till det senaste krispaketet är bara ett litet steg mot en lösning på krisen. Nu måste också de privata långivarna gå med på en nedskrivning av sina skulder med cirka 70 procent – ett villkor för fortsatta grekiska lån från IMF.

De båda partiledarna i samlingsregeringen måste också skriva under en försäkran om att krispolitiken ska stå fast även efter det nyval som planeras i april. Det är förståeligt att ”trojkan”, EU-kommissionen, ECB och IMF, kräver detta, eftersom den konservative partiledaren Samaras under den socialdemokratiska regeringens tid saboterade alla försök till bredare samling och också som ledamot i krisregeringen bara motsträvigt gått med på krispaketet i förhoppningen om att vinna fördelar i nyvalet. Att det är hans parti Ny demokrati som är huvudansvarigt för såväl statistikförfalskningen inför eurointrädet som utvecklingen de senaste åren, innan S-regeringen tog över, försöker han skyla över. Av opinionsmätningarna att döma har han lyckats dupera det grekiska folket.

Men hur nyvalet går är för tidigt att spå. Kanske båda de stora partierna, Socialdemokraterna och Ny demokrati, får dela på ansvaret för krisen. Då är risken att de båda extremerna i politiken, vänsterextremisterna som vägrade gå in i samlingsregeringen för att de inte ville acceptera krispolitiken och extremhögerpartiet Laos som hoppade av regeringen före söndagens omröstning och sade nej till krispaketet, istället vinner stora framgångar. Då kan namnteckningarna från partiledarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati bli värdelösa som garanti för krispolitiken. Hur Grekland ska kunna styras om extremisterna till höger och vänster blir stora går inte att se.

Men även om valet inte går så illa står Grekland inför stora utmaningar även med krispaketet godkänt i parlamentet. Nu måste det genomföras. Där har tidigare krisåtgärder fallerat.

Den stora och ineffektiva statsapparaten måste bantas. Skatteindrivningen måste fungera. Att det är en svår uppgift inses lätt när de anställda på Skatteverket gick ut i strejk inför direktiven att verkligen börja driva in skatter. Avregleringarna av till exempel transportsektorn har också mötts med strejker av taxi- och lastbilchaufförer. Den utbredda korruptionen är ett mycket stort problem.

Så det mesta återstår att göra för Grekland, innan landet har kommit i ekonomisk balans. Den ”interna devalvering” som nu genomförs genom sänkta löner och pensioner är också svår att få effekt av om inte samtidigt efterfrågan i andra länder hålls uppe, så att grekiska varor och tjänster köps. Exempelvis Tyskland (men även Sverige) skulle behöva föra en mer expansiv politik för att stimulera den europeiska ekonomi, om de länder som nu tvingas till nedskärningar för att klara sina skuldfällor ska kunna återhämta sig.

Ändå har Grekland en mycket lång och svår väg framför sig. Risken för statsbankrutt är inte över. Dramat går vidare – kanske mot en tragedi.

Yngve Sunesson