Nya alarmerande arbetslöshetssiffror presenterade på tisdagen. Totalt sett var visserligen arbetslösheten i januari marginellt lägre än för ett år sedan, 8,7 mot 9 procent. Men bland vissa grupper, t ex de som varit och är arbetslösa längre än två år, är ökningen kraftig. Bara sedan januari 2006 har den ökat från knappt 28 000 till i dag 68 000 personer. Detta samtidigt som målet var att ”utanförskapet” skulle minska!

Till en del är detta senare förmodligen både orsak och verkan. Regeringens åtgärder, med morot och – inte minst – piska, har gjort att många förts över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Dock utan att för den skull komma särskilt mycket närmare ett jobb.

Den kortvariga handelsministern, Maria Borelius (M), skrev klartänkt om detta i en krönika i gårdagens Dagens Industri: ”Utbud efter utbud, men ingen efterfrågan. Så har också arbetslösheten bitit sig fast, och människor försäkras ut ur systemen utan att det finns fler jobb att gå till. Jag menar, det vore uppiggande med någon liten idé om hur allt detta utbud ska tas om hand”. Det hade inte varit fel om statsministern och finansministern börjat ta intryck av sin tidigare ministerkollega. För hon levererar den ena kloka analysen efter den andra.

Det förslag hon ställer sig bakom i den nu aktuella krönikan, 50-75 miljarder kronor i skattesänkningar för företagen, är dock knappast den bästa modellen. Det är förslag, lanserade av skatteexperten Hans Peter Larsson från PWC, och handlar om lägre kapitalskatt och bolagsskatt, ytterligare sänkta inkomstskatter, slopade specialregler för fåmansbolagen (3:12) samt halverad bolagsskatt på avkastningen på innovationer och incitament för privatpersoner att investera i onoterade företag.

Nej, då finns det mer och bättre förslag att hämta hos näringsminister Annie Lööf (C). I en intervju i Ekot talar hon om mer flexibel arbetsrätt (las), nischade arbetsförmedlare och lägre ingångslöner. Det sistnämnda förstås mest som ett opinionsbildande inlägg. Men när det gäller just detta brukar en invändning vara att mat och hyra kostar detsamma för ungdomar som för andra. Det är korrekt men som ung har man som regel inga försörjningskrav och man kan rimligen bo billigare, om än inte nödvändigtvis som mambo och/eller papbo.

En första anställning, även om den sker till låg lön, är guld värd och innebär ett första steg ut på arbetsmarknaden och möjlighet till betydligt bättre villkor senare. Det är en modell som har fungerat i alla tider, varför inte också nu?

Andra framkomliga vägar är rut och rot med möjliga ”syskon”. Centern, redan under Maud Olofsson, lanserade rit-avdraget, ett avdrag för hjälp med hushållets allt ymnigare bestånd av elektronik av olika slag. Allt från TV-apparater, dvd- och Blu-ray-spelare till datorer och läsplattor. För inte tala om alla dessa fjärrkontroller för varje enskild apparat som förpestar tillvaron för alla som inte är unga eller har ingenjörsexamen.

Det smarta med avdragsmodellen är att det stimulerar hushållen att använda sina resurser till annat än nya prylar. Arbeten inom tjänstesektorn hamnar nästan per definition i Sverige och kan normalt heller inte flytta härifrån. Modellen skapar förutsättningar för att minska samhällets utgifter – inte bara öka dem som med de jobb V-ledaren Jonas Sjöstedt ivrar för.

Och Annie Lööf har alldeles rätt. Senast i budgetpropositionen i höst, helst tidigare, måste regeringen komma med förslag mot såväl långtids- som ungdomsarbetslösheten. Mot den skyhöga bland invandrare också. I annat fall blir allt tal om utanförskap och arbetslinje bara till tomt och innehållslöst prat!

Bengt Wernersson