Det stod klart i debatten att det finns en majoritet i riksdagen som vill erkänna Palestina som stat. Men det är regeringen som fattar sådana beslut, och där blockerar Folkpartiet frågan. Det stod klart efter utrikesdebatten, som förutom just Palestinafrågan var en uppvisning i närmast total enighet.

I utrikesdeklarationen gick Carl Bildt förbi frågan med en allmän formulering om att ”vi stöder politiskt och konkret arbetet med att bygga upp en livskraftig, sammanhängande och demokratisk palestinsk stat”.

Det gav S-talesmannen Urban Ahlin anledning att gå till hårt angrepp på regeringen och särskilt FP-ledaren Jan Björklund. Denne har villkorat ett erkännande med att det finns ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Det är ”hål i huvet” att kräva något sådant, hävde Ahlin ur sig.

Ordvalet var olämpligt men kritiken mot Björklund befogad. Att FP-debattören Fredrik Malm försökte tona ned Björklunds krav hjälpte knappast.

Centerpartiets Kerstin Lundgren framhöll att C vill erkänna Palestina och jämförde med när Israel bildades 1948. Då erkändes landet av bl a Sverige utan att det fanns erkända gränser och utan att den nya regeringen hade oomstridd kontroll av landet.

Så småningom enades Bildt och Ahlin om att samma villkor ska gälla för Palestina som för andra nya länder, bl a att de ska ha kontroll över det egna territoriet. Men bedömningen av om det gäller var olika. ”Banalisera inte ockupationens brutala realiteter”, varnade Bildt med en hård formulering.

Men när Kosovo erkändes häromåret fanns det inte ens en regering, än mindre någon kontroll över territoriet, som förvaltades av EU-trupper med FN-mandat. Inte heller när Kroatien (och senare Bosnien-Hercegovina) i början av 1990-talet erkändes – med Carl Bildt som statsminister – hade den nyutropade staten kontroll över sitt territorium. Så nog finns det utrymme för att erkänna Palestina omedelbart.

Ett välkommet besked från Carl Bildt var att Sverige med glädje kommer att rösta ja till att uppgradera Palestinas status i FN när frågan kommer upp i generalförsamlingen. Det kan ses som ett första steg mot erkännande.

I övrigt var utrikesdeklarationen och debatten en bred exposé över den internationella situationen och Sveriges utrikespolitik. Bildt gjorde viktiga markeringar av att dörrarna ska vara öppna för nya medlemsländer i EU, om Sveriges stöd för de mänskliga rättigheterna på olika plan, om vikten av högre ambitioner i de globala miljöförhandlingarna, om arbetet mot kärnvapenspridning och om Syrien, där beskedet var otvetydigt att president Assad måste stiga åt sidan.

Inte bara relationerna med USA, Ryssland och Kina togs upp utan också med Indien, Brasilien, Japan och Sydafrika, vilket speglar utvecklingen i världen.

Ett antal länder kritiserades för bristande demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Fler kunde nämnts. Särskilt sakandes Bahrain, där det i tisdags var ett år sedan protesterna, som brutalt slogs ned, startade.

Att situationen i Afrika togs upp var också viktigt, särskilt som Bildt visat mycket litet intresse för kontinenten tidigare.

Som helhet alltså en ovanligt välformulerad utrikesdeklaration som det rådde stor enighet om. Nu väntar bara den interna uppgörelsen i regeringen om att snarast erkänna Palestina.

Yngve Sunesson