Riksbankens räntesänkning, ett beslut som offentliggjordes i går, låg utanför den räntebana som gällt sedan den senaste sänkningen strax före jul. Men att säga att den kommer överraskande och inte var medräknad i de bedömningar som initierade bedömare gjort, är givetvis en överdrift. I spekulationerna inför mötet handlade det snarare om hur stor sänkningen skulle bli än om det skulle komma någon överhuvudtaget. Detta bland annat därför att det fanns osäkerhet om hur de två nya medlemmarna av direktionen skulle agera.

Men de, Kerstin af Jochnick och Per Jansson, valde båda att ansluta sig till det trygga ”fadershuset” och fortsätta den försiktiga, ”lite i taget-linje”, som så starkt har präglat Riksbankschefens, Stefan Ingves, tid vid rodret. Och uppenbarligen fortsätter att så göra.

Bakgrunden till behovet av sänkningen är förstås den allt svagare konjunkturutvecklingen i vårt land. Svag utveckling i euroområdet, inte minst i Grekland och Sydeuropa, dämpar efterfrågan på varor och tjänster från oss. Det här får följdeffekter även på det rent inhemska agerandet. Sämre framtidsutsikter gör att hushållens sparande ökar och att man drar ned på konsumtionen. När detta samtidigt leder till sänkt inflationstryck skapas möjlighet, och behov, för Riksbanken att agera.

Problemet , och det har i första hand skapats av de nya kapitaltäckningskrav som under hösten lagts på bankerna, är att Riksbankens räntebeslut inte får några större, omedelbara effekter på bankernas räntesättning. Skillnaden mellan reporäntan och bankernas utlåning till korta räntor är i dag en procentenhet större än för ett år sedan. Denna skillnad måste rimligen minska, men så kommer uppenbarligen inte att ske förrän bankerna stärkt sina kassor så mycket som krävs.

Det klagas mycket på konkurrensen inom banksektorn och finansminister Anders Borg skäller som en bandhund vid det ena tillfället efter det andra. Och visst kan man säga att bankerna är otaktiska som samtidigt som de ökar räntegapet mot kunderna, så höjer de utdelningen. Men de är förstås väl medvetna om att konkurrensen är dålig och att det hot som Borg senast framförde, moms på finansiella tjänster, skulle vara tämligen verkningslöst. Det skulle ju rimligen bara medföra att bankerna för denna skatt vidare till sina kunder. Vad är då vunnet?

Samtidigt måste förstås hushållen vara aktiva och bidra till en mer vitaliserad bankmarknad. När det gäller val av hushållsbank för betalningsförmedling och begränsat, kortsiktigt sparande, är det lätt att förstå att många drar sig för att byta bank och överge den relation de kanske haft sedan många år. Men när det gäller lån finns ju inte samma anledning att vara lojal och rimligtvis inte heller samma praktiska hinder mot ett byte. Där verkar det, om bara den egna ekonomin är i ordning och tillgång till de säkerheter som krävs finns, vara lite av ”köparens marknad”. Här borde också hushållen kunna sätta större press på bankerna!

För att återgå till Riksbanken så valde de två ”oppositionella” medlemmarna, Karolina Ekholm och Lars E. O. Svensson, att reservera sig till förmån för en större sänkning nu och för en lägre räntebana för de närmaste åren. Det är mycket som talar för att de snart, kanske redan vid nästa möte, kommer att få som de vill.

Bengt Wernersson