Björklunds senaste utspel handlar om att begränsa möjligheten att sälja bolag som driver skolor. Folkpartiet vill att Skolinspektionen ska godkänna ägarbyten och att företag ska förbinda sig till ett ägande på minst tio år för att få godkänt.

Man kan undra hur Folkpartiet tänker. Många fristående skolor startas av entusiaster som drivs av en idé om att utveckla skolan. De satsar inte bara sin tid och energi utan också egna pengar. Hur ska de kunna garantera att de vill, orkar och kan driva skolan i tio år?

Den första fråga som bör ställas är om det finns stöd för att skolor som ägs av så kallade riskkapitalbolag skulle leda till sämre resultat för eleverna. I de fall man efter några års ägande lyckats sälja vidare ett bolag med vinst är det ett problem bara om det på något sätt drabbar eleverna. Men vad är förutsättningarna för det? I ett system där eleverna får välja skola, kan ett bolag inte sänka kvaliteten utan att också minska inflödet av nya elever. Utan nya elever varje år kommer det inte att finnas någon långsiktig möjlighet till vinst.

Detta är den stora skillnaden mellan företag som verkar i den del av den offentligt finansierade verksamheten som styrs av olika valfrihetssystem och de företag som verkar inom områden där verksamheten är upphandlad. I valfrihetssystemen kan man inte sänka kvaliteten så att den som använder tjänsten märker det, för då väljer de någon annan. Upphandlingar innebär ofta en prispress, och så länge kraven i upphandlingen uppfylls finns sällan möjligheten för dem som utnyttjar verksamheten att byta utförare.

Under förutsättning att Skolinspektionen gör sitt jobb, bör det inte vara möjligt att ta ut några stora vinster ur bolag genom att erbjuda en sämre kvalitet.

Det kan finnas skäl att granska regelverket för ersättningar till fristående skolor, eftersom det finns en del tecken på att regelverket blivit väl generöst. Men det drastiska regelkrångel som Björklund föreslår bör tydligt avfärdas av regeringen.

Johan Örjes