Socialförsäkringsutredningen med den tidigare LO-utredaren Irene Wennemo som huvudsekreterare och med riksdagsmannen Gunnar Axén (M) som ordförande, har ett av de mest spännande och viktigaste men också svåraste uppdragen i svensk politik. Arbetet ska vara klart redan om ett år och under tiden släpps en del intressanta expertrapporter om hur det fungerar i dag.

En sådan rapport är just offentliggjord. Den handlar om hur ersättningarna i socialförsäkringarna – sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna och a-kassan – har utvecklats. Rapporten har Joakim Palme som en av de ansvariga gör också internationella jämförelser.

Kanske är det dessa som är mest intressanta, eftersom de visar att från att ha varit ett av länder som hade mest förmånliga och generösa ersättningar har Sverige nu blivit ett land bland andra europeiska länder. Arbetslöshetsersättningen är till och med sämre än genomsnittet.

Inte bara i Sverige utan i de flesta jämförbara länder har villkoren i socialförsäkringarna stramats upp redan i efterverkningarna till 1990-talskrisen och ännu mera de senaste åren. Arbetsskadeförsäkringen som tidigare var mer gynnsam än sjukförsäkringen har exempelvis anpassats i stort sett helt till den senare.

Fortfarande är dock den svenska sjukförsäkringen mer allomfattande än i de flesta andra länder. Tiden för hur länge sjukersättning kan utgå har dock begränsats, och att inte taket för hur hög ersättning som kan utgå höjts i takt med löneutvecklingen har också gjort att ersättningarna försämrats. Inkomsttaket motsvarar nu bara medianinkomsten, vilket betyder att hälften av inkomsttagarna inte får den lagstiftade 80 procentiga ersättningen vid sjukdom.

Det som debatterats livligt är framförallt arbetslöshetsförsäkringen som försämrats kraftigt de senaste fem åren. Genom att taken inte höjts har ersättningsnivån sänkts från 80 procent till bara cirka 55 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön. Bara tolv procent av de heltidsarbetande får vid arbetslöshet 80 procents ersättning. Även anslutningen till a-kassan har minskat drastiskt, vilket gör att många bara får grundersättningen, vilken dock utgår till fler än i de flesta länder.

Medan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna fortfarande är gynnsamma i en internationell jämförelse, trots att ersättningarna inte följt löneutvecklingen, är den försämrade arbetslöshetsförsäkringen ett problem. När så få inkomsttagare vid arbetslöshet får en ersättning som täcker levnadsomkostnaderna fyller den inte funktionen som försäkring.

Man kan, som statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde i partiledardebatten i Agenda nyligen, hävda att staten bara ska ge en grundförsäkring och att fackliga organisationers kollektivavtalade försäkringar liksom privata försäkringar ska fylla upp därutöver. Men det strider mot den nordiska modellen som bygger på att så gott som alla ska vara försäkrade genom de gemensamma systemen. Privata lösningar tenderar också att gynna grupper som har låg risk för arbetslöshet eller låg risk för sjuklighet och skador.

En renodlad grundtrygghetsmodell är knappast att rekommendera. Även om taket i försäkringarna höjs finns det ändå ett utrymme för fackliga eller privata försäkringar.

En mer allmän anslutning till a-kassan är viktig att uppnå genom lägre trösklar för kvalificering samt genom en allmän, obligatorisk a-kassa.

Kan kommittén hitta en lösning där alla tre systemen samordnas i ett vore mycket vunnet. Det kommande årets arbete blir spännande att följa.

Yngve Sunesson