Det är första gången på 16 år en sittande regering blir omvald i Norge. Även om regeringen inte fick majoriteten av rösterna är det alltså en mindre sensation att statsminister Jens Stoltenberg kan sitta kvar.

Mycket talar för att det var mindre regeringens prestationer, mer oppositionens oenighet som avgjorde valet. Det främlingsfientliga och ekonomiskt oansvariga Fremskrittspartiet gick fram något men blockerade samtidigt genom sin extrema politik varje seriöst regeringsalternativ, förutom det rödgröna som regerat Norge de senaste fyra åren.

Det parti som drabbades mest av fokuseringen på Frp:s tänkbara inflytande var liberala Venstre, som förlorade åtta av sina tio mandat till följd av valsystemet. Partiet under fyraprocentgränsen får inte dela på utjämningsmandaten utan bara besätta de mandat som erövras direkt i valkretsarna.

Detta blev avgörande för att de tre regeringspartierna fick 86 mandat med 48 procent av väljarna bakom sig medan de fyra oppositionspartierna fick bara 83 mandat trots stöd av 50 procent av väljarna. Det verkar som om de av Venstres väljare som inte litade på partiledaren Lars Sponheims löfte att inte sätta sig i en regering tillsammans med Siv Jenssen gick till Senterpartiet, som behöll sina mandat och blev störst av de små partierna. De som prioriterade en ny regering framför principerna röstade istället på Höyre, som gick fram starkt i valrörelsens slutskede.

Sammantaget var det bara de tre stora partierna, de som stred om statsministerposten, som gick framåt i valet. Framförallt ökade Höyre från sitt senaste, katastrofala valresultat. Även Fremskrittspartiet gick framåt och nådde sin högsta väljarandel någonsin. Det var tydligt att fokuseringen på vem som skulle bli statsminister gynnade de stora och gjorde att de små partierna hamnade i skuggan.

Arbeiderpartiet ökade antalet mandat på Sosialistisk Venstrepartis bekostnad. Nu är Senterpartiet större än SV i antal röster (båda har elva mandat) och kan därmed kräva större inflytande i regeringen. Samarbetet i regeringen har i huvudsak fungerat bra under de fyra åren, och det gör att även förhandlingarna om ett nytt regeringsprogram och en omfördelning av statsrådsposterna bör fungera utan hårda strider.

Trots den ‑starka fokuseringen på regeringsfrågan minskade valdeltagandet. Med knappt 74 procent var valdeltagandet lägre än det varit i ett stortingsval sedan 1927. Det är en oroande tendens som alla partier måste fundera över orsakerna till.

Kan då de svenska partierna dra några slutsatser av det norska valresultatet inför valet i Sverige om ett år? Norge är ju det land som politiskt sett är mest likt Sverige.

Den norska rödgröna regeringen är block-överskridande, med mittenpartiet Senterpartiet som ett av de deltagande partierna, medan i Sverige de rödgröna är ett tydligt vänsteralternativ.

Det är ‑dessutom alliansregeringen i Sverige som söker omval och kan uppvisa enighet, medan de tre oppositionspartierna ännu inte visat om de verkligen kan forma ett gemensamt alternativ.

Det finns inget som tyder på att det norska valet var ett vänsterval. Däremot pekar resultatet på hur betydelsefullt väljarna anser det är att det finns ett trovärdigt regeringsalternativ att rösta på, något som visade sig även i den förra valrörelsen i Sverige. Där har Mona Sahlin en del kvar att göra.

Yngve Sunesson

Ledare.